Le Clairon

Bild

2011-08-08T05:29:00.000-07:00

L'Innocente - d'Annunzios verk och Viscontis filmatisering

2011-08-06T09:40:00.000-07:00

Gabriele d'Annunzio författade boken L'Innocente under sent 1800-tal. Ett verk om den stilige antikristna aristokraten Tullio Hermil. Tullio är den nietzscheanske övermänniskan personifierad. Han är en extremt snobbig dandy som tycks helt sakna moral, flera gånger är han otrogen mot sin vackra och nobla men lugna hustru Giuliana. När frun under en tid blir sjuk, svag och sängliggande blir dock Tullio åter kär i henne, gnistan tänds igen och i boken beskrivs något som kan liknas ett känslomässigt kaos inom honom. Tullio vet om att han har sårat Giuliana men tycks ändå vilja skapa ett förtroende för henne på nytt, men har svårt att berätta vad han känner. Huruvida han ångrar sig är svårt att säga.

Men Giuliana bär på en hemlighet då hon nämligen är gravid, men inte med Tullios barn. Hon har också syndat, med en annan man. Tullio blir närmast galen när han får reda på detta, han fylls av hat men lider i tystnad utan att öppet visa vad han känner, och frun lider även hon av skammen hon känner. Giuliana funderar på självmord men Tullio vill ha henne kvar och han vet dessutom redan om hennes hemlighet så skammen skulle ändå finnas kvar tänker hon. Tullio flyr till Rom ett tag men även där är det varmt och plågsamt för honom. När barnet föds växer hatet inom honom, han tål inte att se på "inkräktaren". För honom är det en mörk dag när han får reda på att barnet är fullt friskt, han plågas av att se på dopet och han börjar önska allt mer att barnet försvann. Hans blick är hård och aggressiv när han blickar ned i vaggan medan hans familjemedlemmar uttrycker glädje och önskar den lille väl. De vet inte om att Tullio funderar på att utföra ett oförlåtligt brott.

D'Annunzios L'Innocente är en mycket mörk historia, författaren beskriver ofta tankarna hos en helt omoralisk individ som plågas av problem som enbart berör honom själv, som bekymrar sig över allt som har med planerandet av ett dåd som skulle kunna få självaste djävulen att känna skam att göra.

"Det var en iskall kväll, en grönaktig toning låg spridd över den avlägsna horisonten, och längst ned i dalen flöt den slingrande Assoro. Floden glittrade, ensamt. Skräcken grep plötsligt tag i mig, jag tänkte: 'är jag rädd?' Det verkade för mig som om ett osynligt vittne blickade in i min själ. 'Är jag rädd? För vad? För att slutföra akten eller för att bli upptäckt?'"

1976 filmatiserades romanen av Luchino Visconti som tidigare hade fått äran att träffa d'Annunzio personligen. Filmen innehåller väldigt vackra miljöer och extravaganta detaljer, den är klart sevärd om man finner boken intressant. Det är en väldigt estetiskt tilltalande film med fina färger och fint foto. Samt ger den oss en intressant blick in i en dekadent aristokrats liv omkring vackert klädda människor i ståtliga herrgårdar under början på 1900-talets Italien.

Det lite negativa med filmatiseringen är att den inte riktigt går in på djupet hos Tullio (spelas i filmen av Giancarlo Giannini) och hans mordiska, iskallt kalkylerande, kriminella tankar som i boken beskrivs på ett närmast genialiskt sätt. Jag kommer att tänka på ett särskilt stycke där han funderar på hur han kan ge tjänstefolket order så att de lämnar salen där vaggan står så att han kan lämnas ensam med "inkräktaren", den oskyldige, som han hatar så. Gränsen mellan en dandy med endast lite morbida tankegångar och en psykopat med mordiska tendenser blir svåra att urskilja i detta verk. Man kan faktiskt dra likheter mellan Tullio och den rika 80-tals-yuppien Patrick Bateman i Brett Easton Elliots verk American Psycho, även om den senare är betydligt mer utflippad och odiskret, men likheter i livsstil och attityd finns helt klart där.

Intressant är att en del av Tullios och Giulianas problem är applicerbara på många av dagens moderna, dekadenta människor också. Givetvis faller idag estetiken och stilen bort men saker som systematisk otrohet, materialism och störd egoism, det frodas mer än någonsin kan jag tycka; en själlös strävan efter en överflödig, onödig livsstil med ovannämnda inslag. Detta gör L'innocente ännu mer intressant. Är egentligen Tullio så ovanlig eller extraordinär som man först kan tro? Man kan ana att det idag finns fler av hans typ som själva knappast känner att det de gör är omoraliskt, vi har korrupta och dekadenta politiska ledare, moderna kändisar och så vidare i vars kretsar en person som Tullio inte skulle utmärka sig. Byt bara ut den fiktiva berättelsens barnamord mot en abortklinik istället...

Tropa de Elite 2 - stenhård film med sunt budskap

2011-08-05T14:32:00.000-07:00

Kom nyligen hem från biografen, filmen Tropa de Elite 2. Jag hade höga förväntningar på den efter allt positivt man hade hört om den och jag kan säga att om man gillar den första filmen och dess stenhårda budskap mot slödder, den korrupta demokratin och omoraliska kriminella lär man älska den här uppföljaren.

Jag är alltid extremt tveksam mot uppföljare, men Tropa de Elite 2 förtjänar de höga betyg den hittills fått. Den här bloggens läsare vill troligen veta om filmen fortsätter i samma stil som den första och om den fortfarande är lika politiskt inkorrekt och anti-liberal/anti-vänster, och ja, det är den. Redan i filmens första minuter visas en stenhård kapten Nascimento som brukar hårda ord mot vad han kallar för "skrivbords-Che Guevara" och den "intellektuella vänstern". Han visar var skåpet skall stå och har inte blivit ett dugg vekare sedan vi sist såg honom.

Filmen tar inte heller de korrupta kapitalisterna i regeringen i försvar. Nu är Nascimentos son äldre och kaptenen själv leder BOPE och jobbar på en säkerhetsavdelning. Han har förvandlat elitstyrkan som krossar kriminalitet, korruption och drägg i slummen till något mycket större. Efter ett blodigt fängelseupplopp degraderas hans kamrat i BOPE, Mathias, medan Nascimento blir befordrad. En vänsterkämpe försöker även vända hans son emot honom. Men i sin nya position märker han av korruptionen som finns hos ledarna i samhället och när saker och ting går för långt då hans egna familj skadas av de omoraliska och dekadenta liberalerna och deras kriminella kontakter i ghettona går han till attack. Fast besluten att riva sönder det korrupta systemet slår han hårt mot både kriminaliteten hos politikerna samt hos gängen. Han krigar både med vapen men även med pennan och ordet.

Tropa de Elite 2 har tyvärr inte fått samma uppmärksamhet i Sverige som skräpfilmer från Hollywood får, men den gick äntligen upp på bio och salongen var rätt så full med besökare, har vi tur tar medelsvensson som ser filmen till sig dess sunda budskap. Man kan bara ana (och glädjas av) att batikhäxor som skulle råka se filmen gråter över hur fascistisk och anti-PK kapten Nascimento är när han kör igång sitt rättfärdiga korståg mot degeneration och skräpmänniskorna som förpestar samhället. Huruvida denna är bättre än föregångaren eller inte är svårt att avgöra, de båda är välgjorda, bra och sevärda, men har du inte sett första Tropa de Elite bör du göra det innan du ser uppföljaren.

Richard Wagner

2011-07-21T15:51:00.000-07:00

Jag blev positivt överraskad när jag steg in på ett antikvariat förra veckan och fann ett äldre verk om Wagner, av Batka, utgivet 1919, som en del av en gammal serie böcker om berömda musiker.

Filmcitat - Gladiator

2011-06-23T08:46:00.000-07:00

Nato mördar igen

2011-06-20T05:24:00.000-07:00

Nato och USA gör det igen. Nu har familjer mördats av Nato i Tripoli i sionistkapitalisternas kamp mot Gaddafi. Vi minns samma dåd från 90-talet då Nato terrorbombade Serbien, nu ska de utföra ännu fler "humanitära insatser" mot de som står emot USA:s agenda.

Källa: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13198462.ab

Anti-kommunism

2011-06-07T10:28:00.001-07:00

En stor röd hammare och skära målad mitt i stan? Nej, sådana materialistiska och förtryckande symboler kan ej tillåtas sitta uppe utan att någon reagerar...

Vi stöder Ratko Mladic

2011-05-29T11:07:00.001-07:00

To Serbia from Sweden, graffiti for Ratko Mladic...

Från Sverige skickar vi en hälsning till de serbiska nationalisterna. Må hycklarna en vacker dag straffas och de sanna krigarna frias.

Vi anser att varje folk har rätt till sitt land, därför stöder vi Serbiens sak här mot islamisering och förtryck.

Akitsa - Au crépuscule de l'espérance

2011-05-19T10:20:00.000-07:00

Akitsa, black metal-band med fransk sång, nu har de släppt sin senaste fulländare Au crépuscule de l'espérance. Ett mästerverk inom rå BM. Detta känns äkta, de har känsla för hur BM skall låta och samtidigt blandar de in fascismvurmande texter och punkiga riff, resultatet blir perfektion.

Något som slår mig är hur elitistiska och nationalistiska texterna är, samtidigt som de är extremt misantropiska.

"Horder av bastarder på jakt efter minsta avvikelse: den politiska korrekthetens legosoldater. Jag sjunger av stolthet, heder, om jord och blod, utan skam, utan ånger, frivilligt förvisad från de självgodas territorium!"

Akitsas stil är väldigt iskall, en känsla av enormt människohat finns i musiken samtidigt som detta blandas med inslag av kamp och krig mot den moderna världen. Den brutala sången lyfter upp varje låt och gör det hela än mer råare.

"Din framtid är mer än svart, ditt folk dör sakta ut för var dag som passerar. Målet: den nationella kistan. För ditt folks dödsstraff. Dina drömmar om frihet, de begravs för all tid. Dömd utan att ha begått brott, din kultur är förlorad i avgrundens djup. Du kan ropa: 'jag minns!' För snart finns du kanske ej mer."

I mitt tycke är Akitsa ett av de bästa BM-banden i dagsläget. Musiken är simpel men välspelad. Att de sjunger på franska höjer musiken också. Vidare sjunger sångaren även bland annat om hur alla betydelsefulla värderingar dör ut i lättjans och modernitetens träsk.

"Emot den moderna världen, ett slagträ hjälper till att hela, vi skall återställa aristokratin - huliganismen i mitt blod, och elitismen - med en kniv eller käpp..."

Här är två låtar från det senaste albumet:

Född förlorare - ny skiva av Shining

2011-05-12T12:20:00.000-07:00

Shining - det självmordsdyrkande black metal-bandet från Sverige med Kvarforth i spetsen har gjort det igen. Den nya skivan, Född förlorare, är rå, brutal, melodisk och lika sjuk, miserabel och ångestladdad som de tidigare släppen The Eeerie Cold och Halmstad. Den här skivan skiljer sig dock en del från tidigare verk med lite mer skönsång än tidigare släpp. Skivan Klagopsalmer (från 2009) var inget vidare men den senaste skivan från 2011 här är ett måste att lyssna på och äga när den väl släpps!

Skivan inleds med den våldsamma men välspelade låten "Förtvivlan, Min Arvedel" och redan här blir man positivt överraskad efter besvikelsen från förra plattans trista låtar.

Den nya skivan har fått en del uppmärksamhet i pk-media och av människoälskande anti-självmordstyper som skrivit om hur udda det är att Nordman (ja, ni läste rätt, folk-pop-artisten) deltagar på ett av spåren. Jag minns fortfarande när man såg bandet live en gång för några år sedan, det var samma turné som den som även innehöll en spelning i Halmstad som uppmärksammades i media på grund av artisternas betéenden på scenen som av pk-media också ogillades då.

Född förlorare innehåller en del uppgiven skönsång och samma mörka bastoner och akustiska gitarrslingor som man ofta finner i Shinings musik. Det har länge varit tydligt att Shining är ett extremt sklickligt band, rent tekniskt. Musiken är hur välspelad som helst. De verkar veta precis vad de vill få fram med sin lyrik och musik.

Den andra låten på skivan, "Tiden läker inga sår", börjar med mörk skönsång och lite lugnare melodier men går efter ett tag över till mer hetsig black metal med skriksång. Få moderna band kan göra 8 minuter långa låtar utan att de tillslut blir tråkiga, men Shining lyckas. Man dras helt in i den morbida fascinationen för döden och för det extrema människoföraktet man finner i musiken. På ett sätt vet man vad man har att vänta sig när det gäller Kvarforth, men ändå inte.

"Människa O'Avskyvärda Människa" heter det tredje spåret. Kvarforth i sitt esse, och posör eller inte, musiken är fantastisk! Denna typen av BM är svårslagen, det låter väldigt tungt, misantropiskt. De slänger in en del gitarrsolon här också, men de blir aldrig för utdragna och tråkiga, utan dessa passar snarare fint in i musiken.

Låt 4, "Tillsammans är vi allt", har av en del sagts vara den senaste skivans bästa låt och det är även på denna låt som Nordman medverkar med sin sång. Kvarforth inleder låten med uppgivna skrik för att sedan avbrytas av Nordmans skönsång, kombinationen är fantastisk, vacker. Just främst för att Nordman alltid haft en väldigt bra sångröst som i denna musik passar bra, konstigt nog. Man måste nog höra låten för att förstå detta.

"I Nattens timma", låt nummer 5, präglas av stor uppgivenhet och är skivans lugnaste låt.

Den sista låten, "FFF", går i samma stil som de andra låtarna. "Jag säger nej till livet, nej till mig själv", det är samma typiska Shining-sound helt enkelt.

Fans till bandet lär älska Född förlorare, folk som ogillar genren har inte mycket att hämta här. I tider som dessa behövs band som Shining som förmedlar ett budskap som är så tabu i detta livs- och människodyrkande kvantitetshyllande samhället, som går emot allt vad humanismen står för. Bra gjort, Kvarforth, är det enda jag kan säga. Köp skivan och stöd bandet.

Urbanisering? Nej tack!

2011-05-11T11:34:00.000-07:00

Med sina maskiner förintar de skog efter skog tills inget finns kvar. Deras budskap och mål står klart och tydligt, som Saruman uttryckte sig i Sagan om Ringen-trilogin: "Den gamla världen skall brinna i industrialiseringens eldar, skogarna skall falla".

Det är skrämmande vilken makt de har, de som tror att världens skogar är deras att utplåna. Skrämmande är det även att skåda hur massmänniskorna inte reagerar mot den sjuka, moderna industrialiseringen. De som tror att de kan våldta naturen och mörda den, skända den, dessa kommer en dag att lära sig hur fel de har. Skamligt att vi inte värnar mer om varenda blomma, varje träd och alla djuren mer, folk verkar tro att man kan göra vad man vill med dessa utan att det får konsekvenser. En dag kommer folk som stödde industrialiseringen och urbaniseringen att ångra sig när de tvingas leva i en värld där det ej längre finns rent vatten, orörd skog, oförorenad luft och diverse djurarter vid liv och i frihet kvar. I verkligheten kommer inte några enter att göra uppror och bekämpa skogsskövlingarna.

"Ingen bryr sig om skogarna längre..." Tragiskt, men sant. Något vi måste ändra på.

Yukio Mishima, Sol och Stål (Yukio Mishima: Sun and Steel quotes)

2011-05-04T16:12:00.000-07:00

I Patty Winters show diskuterades det idag om Yukio Mishimas verk Sol och Stål (Sun and Steel). Nedan följer lite citat bara...

"The only thing I consider important is what existed once, or ought to have existed. By its subtle, infinitely varied operation, the steel restored the classical balance that the body had begun to lose"

"I cherished a romantic impulse towards death, yet at the same time I required a strictly classical body as its vehicle"

"The occasional pain in the muscles of a blow that missed the shield gave rise to instantly to a still tougher consciousness that suppressed the pain, and imminent shortage of breath gave rise to a frenzy that conquered it. Thus I glimpsed from time to time another sun quite different from that by which I had been so long blessed, a sun full of the fierce dark flames of feeling, a sun of death that would never burn the skin yet gave forth a still stranger glow. This second sun was essentially far more dangerous to the intellect than the first sun had ever been. It was this danger more than anything else that delighted me"

"My ideal style would have had the grave beauty of polished wood in the
entrance hall of a samurai mansion on a winter's day"

"The idea of the changing of the world was as much a necessity as sleep and three meals a day. It was the womb that nourished my imagination"

"The thing that lay at the far end of my dreams was extreme danger and destruction; never once had I envisaged happiness. The most appropriate type of daily life for me was a day-by-day world destruction; peace was the most difficult and abnormal state to live in"

"I marveled at the function of the uniform in the army. Just as the finest cloak of invisibility for words is muscle, so the finest cloak of invisibility for the body is the uniform. The military uniform, however, is made in such a way that it refuses to suit a scrawny body or a protruding belly. [...] In the eyes of others the man who donned a uniform became thereby, quite simply, a combatant"

"I learned that the momentary, happy sense of existence that I had experienced that summer sunset during my life with the army could be finally endorsed only by death"

Hezbollah och Hassan Nasrallah

2011-04-30T08:12:00.000-07:00

"Israels öde har manifesterats i vårt blod och vårt motto:
'Död åt Israel!'
Vårt motto som vi inte räds att upprepa år efter år lyder:
'DÖD åt USA!'
Om sionisterna lämnar våra länder och heliga platser,
ger dem tillbaka till deras rätta ägare,
då kommer konflikten att nå ett slut."

"-Vad tycker du om smaken av döden, son?
Han svarade att den var sötare än honung.
-Hur kan den smutsiga smaken av död bli sötare än honung?
Jo, endast genom övertygelse, ideologi, tro och hängivenhet!"

Alessandro Pavolini - kulturminister i fascismens tjänst

2011-04-28T16:18:00.000-07:00

Kulturminister Alessandro Pavolinis dödsdag passerade nyligen och vi hyllar här denne elitistiska, intellektuella och modiga elitist och svartskjorta.

Pavolini är värd att minnas och hyllas då han spelar en viktig roll i fascismens historia och var en man som kombinerade mod och styrka med bildning och strävan efter perfektion. Han må inte vara lika omtalad som Il Duce men sanningen är den att han var en av de som ledde självaste Salórepubliken och strävade efter att utveckla fascismen till en mer elitistisk, aristokratisk och bildad rörelse. Enligt vissa källor hade Pavolini t.o.m större makt än Mussolini i den sociala republiken. Här nedan finner du citat från denne kämpe som avrättades av kommunister efter att ha skjutit slut sina sista kulor i en mindre duell eller strid mot dessa. Djärv in i döden!

Pavolini skrev flera intressanta artiklar under kriget som publicerades i diverse tidningar, som kulturminister och krigare (han skapade och ledde de ökända Brigate Nere-förbanden bl.a) ville han sträva efter ett ideal som idag har glömts bort som handlar om uppoffring och kamp för fosterlandet och Gud. Andlighet var något han även värnade om och ville uttryckligen bekämpa de influenser som sades ha förpestat italienarnas själar.

"Börja igen, kamrater, ty svartskjortorna är våren i våra liv. Den som en gång varit en svartskjorta förblir en svartskjorta."

Att Pavolini bokstavligen talat marscherade och stred in i döden för detta ideal är tecken på stort hjältemod.

"Facile è l'entusiasmo nelle vittorie, più arduo ma più degno è tener fede nei giorni avversi con i denti stretti e col pugno duro. Chi oggi si arrende si rassegna alla perpetua vergogna e alla miseria per sè e per i suoi. Fascisti e cittadini romani e italiani, riaccendete l'intimo fuoco delle speranze e della volontà, stringetevi intorno a Mussolini e alla bandiera d'Italia. Non tradiamo i Caduti d'Italia e l'Italia non cadrà."

Pavolini talade mycket om uppoffring, om att kämpa hårt för det idealet som fascismen stod för, döden skulle inte vara något att frukta i denna kamp heller.

"Livet, du är vår vän, döden vår älskare."

"Churchill bör aldrig glömma att italienarna inte har mycket mer att förlora och bär på ett desperat mod."

Ett annat klockrent citat av Pavolini lyder:
"Inget irriterar oss fascister så mycket som att tas för att vara ordentlighetens pelare, inget retar oss så som de folk som kommer till oss genom fruktan för kommunismen. Dessa goda personer (som fruktar alla sociala förändringar) måste inse, och vi ska snart få dem att inse, att det sociala problemet nu hänger på våra axlar och de borde frukta oss mer än kommunismen".

Emot massorna för tradition och hierarki

2011-04-20T16:51:00.000-07:00

I en värld överfull av gråa, andefattiga masskonsumenter gäller det att stå starkt emot de mörka krafter som är i rullning och vara säker på sina mål och ideal. Det går dock bra att kombinera motståndet mot den moderna världen med en estetiskt tilltalande yta ála gentleman utan att för den delen bli en del av det moderna samhällets hjärndöda materialism-påivrande. För tradition emot demokrati. För hierarki emot massorna.

The Prison Notes - Corneliu Zelea Codreanu

2011-04-16T05:36:00.000-07:00

"Through the cracks in the planks, through the mattress and the blanket, comes a cold draft from the paving stones which penetrates my clothes and reaches within my weakened sides."

På några hundra sidor har de ovanliga skrifterna författade av hjälten, martyren och kaptenen Corneliu Zelea Codreanu under sin fångenskap i Jilava-fängelset publicerats i en bok under titeln The Prison Notes. Tidigare har dessa skrifter varit svåra att hitta på engelska och svenska och det är därför ett otroligt bra jobb som Reconquista Press har utfört när de nu har givit ut boken i en värdig utgåva.

Codreanu är en helig martyr, han var kapten över det rumänska Järngardet, utsänd av ärkeängeln Mikael, mördad av korrupta bödlar för sin vilja att ena Rumänien och skapa ett nytt hopp för folket och för landets framtid.

Fängslad utan grunder inne i Jilava skrev han ned sina tankar. Texterna är inte så långa men de är djupa och ger en förståelse för det lidande och den misär som denna hjälte och andliga krigare utsattes för. I den kalla cellen berättar han för oss läsare om sin organisation, om tron på godheten och hur den en vacker dag alltid kommer att segra över det onda och korrupta. Codreanu anklagades utan bevis och dömdes till 10 års hårt arbete, under denna tid fördes han och två andra kända grupper med legionärer ut ur fängelset och ned i en skog, där ströps de och sköts till döds för att sedan begravas under betong. En regelrätt massaker utförd av regimen. Det är alltså därför som dessa skrifter är extra viktiga och värdefulla, de författades av kaptenen under tiden han var anklagad och hur dessa kunde komma utanför fängelsets murar förblir ett mysterium.

Codreanu skriver om livet i sin cell, de smärtsamma och långa dagarna och nätterna i väntan på domen, hans drömmar, hans tro på Gud som får honom att hålla hoppet och modet uppe även i de dystraste av timmar, och hans tankar om legionärerna som troget följde honom i kampen mot hatet och ondskan. Det är en mycket intressant och tragisk läsning. Han skriver om sin mor som oroar sig där hemma, om sin far, sin lilla dotter, frun Elena och sina bröder.

"My faith in God grows in my heart" skriver Codreanu, ju hårdare regimen går mot honom växer hans idealism och hans tro på kampen, det är enormt fascinerande hur han håller en sådan enorm tapperhet och ett sådant mod uppe trots att man försökte på alla sätt att bryta ned honom. Han skriver djupt uppskattande om sina trogna legionärer, grönskjortorna och alla de som följt honom, som gjorde den starka legionärsrörelsen möjlig.

"We shall rise, we shall conquer..."

Genom fönstret med galler blickar Codreanu ut på ett fågelbo, han iakttar hur de små fågelungarna flyger iväg, upp i luften och ut i den eviga friheten. Sina sista brödsmulor ger han en dag till en liten fågel som flugit in i cellen, hans madrass gör han plats för en liten hund på, som råkat smyga in i cellen av misstag, och sitt vatten blandar han med socker och ger till en skadad gräshoppa som han hjälper i en timme eller så och som återhämtar sig och hoppar iväg. I de mest smärtsamma stunder hjälpte han till och med de små och oskyldiga djuren när han själv knappt hade värme eller mat.

En dag får han reda på att de har gripit och förhört frun Elena. Hon hade blivit utkastad ur deras hem, det "gröna huset" som de själva byggt med sina bara händer med de lojala legionärernas hjälp för att kunna använda som högkvarter och hålla möten i. Med Codreanu i fängelse och frun med den lilla dottern i handen på gatan lyckades regimen ännu en gång slå ned på den redan misshandlade ledaren. "What inhumanity" skriver han om händelsen. Från detta blir det bara värre. Codreanu förflyttas till ett nytt fängelse där han slutar skriva nästan direkt efter och när han äntligen får reda på domen, som lyder 10 års hårt arbete, tar han det på ett närmast övermänskligt sätt. En och annan hade troligen brutit ihop, men Codreanu står rakryggad i cellen och rör inte en min när orden yttras. Det är som om han redan anade, redan visste, den moraliska segern är hans och Järngardets oavsett vilka fula knep den korrupta regimen använde sig utav. Codreanus heliga kamp går vidare, hans liv och ideal kommer aldrig att försvinna.

"But God sees and will reward!", så avslutas denna tragiska skrift. I boken följer även ett kapitel med ovanliga bilder på Codreanu med. Bokens appendix utgörs av några mycket läsvärda artiklar av den traditionalistiska filosofen Julius Evola som träffade Codreanu personligen i högkvarteret innan han fängslades. Evola skall ha betraktat Codreanu som den mest hedervärda och renaste person han mött, han var den enda som han hade haft den typen av betydelsefulla, djupare samtal om tro och andlighet med. Evola skriver bland annat om de religiösa ritualer som Järngardet hade, när de hedrade fallna kamrater genom att ropa ut legionärens namn och sedan "prezent", eller "närvarande", ett glasklart budskap om att de som offrat sig och blivit martyrer än lever vidare i kampen på ett andligt plan även om den materiella kroppen må vara borta.

Köp boken idag hos bland annat Arktos eller andra nätbutiker (ni finner länkar till några här vid sidan om på bloggen bland annat). TLC!

Skaparna av Postal rasister? Eller realister?

2011-03-31T14:08:00.000-07:00

Här fann jag en intressant intervju med folket bakom Running With Scissors, skaparna bakom våldsspelen Postal 1, 2 och 3 till PC (och nu även Xbox 360). I intervjun talar de om den extrema tv-spels-censuren i Tyskland och drar upp det faktum att tyskarna än idag känner skuld för vad som skedde i andra världskriget och hur det hänger ihop med detta. De kontroversiella skaparna bakom Postal 2 och kommande spelet Postal 3 går vidare med att prata om mångkultur, detta säger de:

"Now the entire Europe is being overrun by third world people, I mean, to me France should be for the french, Germany should be for the germans, Poland for the poles, that's just the way I am, I mean, America is the shithole, okay? All shit comes to America, but I like a clean... I like a France for the french."

Det står klart att killarna bakom spelen här har en sund syn på etnopluralismen. Det de säger är sant. Nu är bara frågan om det politiskt korrekta etablissemanget kommer förbjuda och börja starta hatiska artiklar mot Postal-skaparna som uttrycker sina åsikter i intervjun (som finns länkad här nedanför).

Länk: http://www.youtube.com/watch?v=BA8nsvpA7FQ

Från desperation till seger

2011-03-21T07:46:00.000-07:00

Jag rekommenderar återigen en skiva:

Rose Rovine E Amanti - "Demian"

Här är låten From Desperation to Victory, i såhär mörka tider kan vi iallafall låta oss fyllas med lite hopp om att ljuset skall börja skina över Europa igen med några vackra låtar ur neofolk-genren...

"From desperation to victory
From the darkness to the light
Marching victoriously to Heaven
And we'll never close again
From desperation to light
From the darkness to victory
From your kisses to Hell
And we'll never fall again
Never let me alone in this rain
In such horrible quicksand
I scream your name into the darkness
From your tears to sky
From your promises to lies
By this rain my salvation
And we'll never close again
From desperation to victory
From the darkness to the light
Marching victoriously to Heaven
And we'll never fall again
Never let me alone in this rain
In such horrible quicksand
I scream your name into the darkness"

Imperium - Vita est Militia

2011-03-19T10:02:00.000-07:00

"Vakna Europa och lyssnar på låten om dina barn i uppror!"

När skivan Vita est Militia av Imperium anlände i brevlådan visste jag inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. Vad är Imperium för band? Det enda jag hade hört var en bit ur en låt innan.

Skivan Vita est Militia blev en positiv överraskning, med starka och mäktiga låtar om nationalistisk kamp för Europa och idén om vårat odödliga imperium med kultur och historia som sträcker sig tusentals år bakåt i tiden.

Vad kan man säga om musiken? Det är italienska rockiga låtar med lite neofolk-aktiga inslag. Det är lite i stil med Sköll, dock med lite rockigare stuk och inte lika många "lugna" låtar.

I låten Uomo in piedi sjungs det i första versen bl.a:
"De har gömt undan nycklarna till en större verklighet
Det är därför jag söker solen, det är därför jag ber om sanningen"

I låten Riunite le schiere handlar det om kampförberedelser, om en krigare med en vilja av stål som ger sitt liv i striden mot förruttnelse, hat och falskhet, och allt det dystra och dekadenta som frodas i tidsåldern vi lever i.

På skivan finns även citat från Julius Evola och en version av låten Jean av ZPM.

Låt nummer 5 är en riktigt vacker låt om europeisk enighet och om vikten av att bevara vårat Europa; Europa Nazione...

"I Prag, Berlin, Moskva, Warszawa, Budapest, Szcecin
brinner elden redan.
Länge leve det fria Europa, länge leve det stora Europa.
Europa en nation, en nation skall bli.

I Rom, Aten, Wien, Paris, låt oss bryta kedjorna,
skrik efter frihet, amerikaner stick hem!
Kamrater i stepperna... Europa en nation, en nation skall bli!

Återuppstå, Europa, res dig över världen,
större än någonsin, res dig med oss,
i din nya historia står segern redan skriven!
Europa en nation, en nation skall bli.

Det är hundra, tusen, miljoner facklor
som reser sig upp med en fana,
unga européer enade i en vers:
Europa en nation, en nation skall förbli."

Skulle krig handla om hat?

2011-03-18T03:24:00.000-07:00

Vem säger att krig inte handlar om kärlek?

Kan det egentligen finnas något starkare uttryck för kärlek än att gå till strid för det som man med hela sitt hjärta älskar?

Nu talar vi om krigaren som strider för att försvara sin familj, sitt folk och sitt land och allt värdefullt som finns att bevara i dess kultur, historia och civilisation.

Den som är full av godhet, kärlek och hopp skulle inte tveka en sekund att kämpa för det och de som han älskar.

Särskilt om dessa hotas av främmande och onda fiender eller krafter, då skulle enbart den sanna ynkryggen hålla svärdet kvar i slidan och ställa skölden i hörnet.

Krigandet ger glöd till kärlek och framtidstro. I lathet, pacifism och ynkedom finner man inget av värde.

Milis i naturskyddets tjänst - Milizia Forestale

2011-03-14T08:51:00.000-07:00

Milizia Forestale bildades 1926 av Mussolini som en del av MVSN, milisen för nationell säkerhet. De hade i uppdrag att försvara och öka skogarna i Italien, arbeta inom områden som gick ut på rationell förvaltning av skogsarvet, övervaka jakt och fiske och bergen i naturen, hålla uppe allmän ordning och bevaka skogarna och miljön.

Palazzo della Civiltà Italiana - fascismens arkitektur

2011-03-14T07:00:00.000-07:00

VN POPOLO DI POETI DI ARTISTI DI EROI
DI SANTI DI PENSATORI DI SCIENZIATI
DI NAVIGATORI DI TRASMIGRATORI

Från Passione Nera till City Final - välspelad neofolk

2011-03-12T15:24:00.000-08:00

Passione Nera (som sedan bytte namn till det, i mitt tycke, sämre bandnamnet City Final) är ett band som förtjänar mer uppmärksamhet.

Deras mini-CD/EP "Research" var allt ett litet mästerverk, bortsett från den mindre bra covern på "Return of the Fly", men bandets samtliga tre låtar som de skrivit själva är fantastiska på detta släpp. Texterna var även de väldigt misantropiska och välskrivna.

På bandets officiella hemsida står det skrivet att en ny skiva är på väg och på deras Myspace finns det nu två släppa låtar att lyssna på: http://www.myspace.com/passionenera

Den nya skivan som kommer att gå under titeln "How We Danced" skall släppas till sommaren 2011 i år och tycks bli lika bra som mini-CD:n. Detta är ett väntat släpp som man bör hålla utkik efter. Passione Nera, eller City Final, förtjänar en stor publik, de är ett av de bättre neofolk-banden som anlänt inom genren på länge.

Ordo Rosarius Equilibrio - neofolk när den är som mörkast

2011-03-10T04:31:00.000-08:00

O.R.E, eller Ordo Rosarius Equilibrio, är ett svenskt neofolkprojekt vars musik säkerligen undviks av många nationalister och traditionalister på grund av den extremt dekadenta imagen och lyriken.

Jag måste dock slå ett slag för detta projekt när det kommer till musikskapande, O.R.E har bra låtar också, väldigt många sådana. Popmelodier blandas med militant, mörk neofolk med sånger om en romantisk känsla för apokalypsen; den oundvikliga döden som väntar den moderna människan.

O.R.E är inte för alla, definitivt inte, och jag kan säga att jag först ogillade bandet också, men efter viss genomlyssning av deras musik har jag själv blivit ett fan. Musiken kan nog uppskattas av de flesta som gillar militärpop och neofolk, men däremot går det inte att se förbi de extremt dekadenta teman som finns där på vissa av skivorna. Eller visst kan man skippa dessa låtar, men det går inte att förneka att Ordo Rosarius Equilibrio är ett mycket dekadent band som förutom det ovannämnda även sjunger om mystik, hopplöshet, blodiga orgier och nihilism.

Bandets skiva Songs 4 Hate and Devotion är ett mästerverk, full av välspelad och melodisk neofolk, här är O.R.E som bäst, popiga låtar med bra melodier och välskrivna texter.

För den som vill lyssna på Ordo Rosarius Equilibrio och bilda sig en egen uppfattning om bandet postar jag tre av deras bästa låtar här:

"We dance in nights of broken glass
Where stars collide and dreams collapse

The past we disowned will awaken again
Our conscience of bloodshed bears witness to shame
The world we pursue is forsaken by man
The earth is my kingdom it is where I dance"

"Hate is the strangest of feelings;
it gives you so many things
The children destroy just to see;
a reason has never been needed
They hurt just to feel that they are alive"

"Confide in me and tell me, why the worthless never die
And tell me, my darling, why we cast our pearls to swine
Please come to me and show me, why the dead refuse to bleed
Why nothing last forever, and the past can't be retrieved"

För den som är intresserad av mer neofolk har O.R.E även spelat in en skiva med Triarii, släppt under namnet TriORE.

Expo - i demokraturens och dekadensens tjänst

2011-03-08T12:08:00.000-08:00

Nu har den hycklande Europafientliga och svenskfientliga organisationen Expo startat något som kallas för "Exposupporter". Nu ska dessa demokratidyrkande fjantarna dra in mer stöd genom olika supportergrupper. På den nya pro-humanistiska demokratidyrkarsidan har man skrivit:

"Vill du bidra till Expos arbete mot högerextremism och hatpropaganda?"
- Varför vill inte Expo bidra till arbete mot vänsterextremism och kommunistpropaganda i samhället istället? Mördade inte kommunisterna många fler miljoner människor än vad den socialistiske österrikiske Führern gjorde under kriget? Varför flyttar inte Exposupportrarna till Kuba istället för att bo kvar i vårat "fascistiska" Sverige och Europa som de så starkt hatar, vars folk de vill se mördas och våldtas av mångkulturella och anarkistiska gäng? De påstår sig stå upp för demokrati, vilket är rena skämtet. De kan inte acceptera att SD nu är större än kommunistpartiet Vänsterpartiet, och de kan inte acceptera att det svenska folket äntligen har börjat tänka lite fritt. Själva stöder Expo vänsterkriminella huliganer och en livsfientlig överbefolkningspropagerande människorättshumanism.

Självaste Mona Sahlin, den korrupte och kriminelle forna partiledaren för landsförrädarna Socialdemokraterna är tydligen ny ledamot i stiftelsen Expos styrelse. Där ser man, Expo har inte bara kopplingar till degenererade kommunister, utan även denna landsförrädiska tjuv. Hela etablissemanget är genomruttet idag, politiker som Sahlin och Ohly ger sitt stöd åt degenererade anarkisthuliganer och åsiktsregistrerande organisationer som inte tål att folk tänker annorlunda än vad de själva gör.

På Expos nya sida säger bland annat Artur Ringart: "Man måste ständigt föra en kamp för demokratin och alla människors lika värde – mot fascismen"...
- Varför måste man kämpa för ett så patetiskt, värdelöst och dekadent system som demokratin? Hur kan något så anti-elitistiskt och värdelöst ses som positivt? Varför vill man leva i ett samhälle där människor helt saknar ideal och mål? I ett samhälle där djur plågas fritt medan man intalas att dyrka människorätt? Mänskliga rättigheter? För vilka? En smutsig, överbefolkad mänsklighet som nu bara ser till kvantitet före kvalitet? Dessa demokrater vill gärna se att allt som är perverst, underlägset och korrupt också tillåts existera. Enligt dessa degenererade och totalt sinnesförvirrade demokrater är alla människor lika mycket värda, trots att det existerar individer med lägre IQ än gorillor. Hur kan någon så blint tro på en lögn som den att alla människor skulle vara lika värda när forskningen har motbevisat tramset?

Ett annat roligt citat lyder:
“Rakryggade och orädda antirasister behövs mer än någonsin” -Kerstin Årre
- På vilket sätt skulle nu Expo vara rakryggade och orädda? Genom att aldrig kritisera vänsterhuliganer som arbetar med att sabotera gamla tanters bilar på natten? Genom att hänga ut människor med andra politiska åsikter än vad de själva har? Orädda? Hade de varit orädda hade de velat ta debatten, istället har Expo valt att inte svara på några brev som kritiserar dem med frågor eller tillåta kommentarer till sina artiklar.

Ett annat citat på den nya sidan går såhär:
“Expo grundar sig på kunskap"
- Vilken kunskap? De bortser från all vetenskaplig fakta för det första, för det andra bortser de från all brottsstatistik, för det tredje tycks de inte kunna skilja på etnopluralism och vad de kallar för "vit makt", för det fjärde tycks de inte veta någonting om vad deras kommunistiska kamrater har begått för dåd i världshistorien. Hade Expo grundat sig på kunskap hade de fruktat kommunismen, demokratin och mångkulturen snarare än de som är emot det.

Expo är inget annat än en livshatande, kulturföraktande organisation med kopplingar till den undermänskliga vänsterhuliganismen. Expo är en organisation som åsiktsregistrerar folk i demokraturens namn, de är AFA:s ansikte utåt och deras agenda går ut på att förgöra Sverige, nationalismen, all stolthet och alla traditioner. Vi lever i den mörka tidsåldern, Kali Yuga, att organisationer som Expo uppstår, och får stort stöd i samhället och av politikerna som styr, är en naturlig del i det hela; vi vandrar mot undergången och etablissemanget hejar på och kämpar för allt som är ondskefullt och moraliskt bankrutt.

Vi går under till följd av överbefolkning, om inte det går vårt folk säkerligen under till följd av mångkulturen och massinvandringspolitiken som förs idag. Om inte en ändring sker snart...

Sköll - italiensk identitär folkrock

2011-03-04T10:44:00.000-08:00

"Neve ricopre la strada,
Ma il sole brucia in questa casa
La mia divisa pulita
Tra poco gusterà il sangue e la mia vita
Onore non sento dolore"

Sköll är ett italienskt identitärt folk/rock-projekt som måste nämnas på denna blogg. Med mästerliga skivsläpp som Sole e Acciaio (Sol och Stål) och Lune feroci river Skölls låtar fyllda med vackra budskap om kultur, stolthet och ära upp den globaliserade liberala pk-propagandan från etablissemanget.

Sköll hyllar de fallna hjältepiloterna Kamikaze och den siste samurajen, Yukio Mishima, och hans verk. I texterna till låtarna tar han upp kritik mot amerikanernas bombningar av japanska städer, globaliseringen och liberalismen.

"Spingo i motori al massimo, è la velocità suprema
I bombardieri che sono nemici, sono in volo come sciame d’insetti,
Ma io ho soltanto un obbiettivo: il lift della portaerei
Ormai è chiaro che il coraggio altro non è che guardare, guardare!"

Sköll har spelat live flera gånger i Italien, främst på nationalistiska och identitära spelningar. Hans musik präglas av främst akustiska melodier i folkrock-stuk och med vacker sång till italienska texter. Ofta citeras och refereras det till Mishima (Radio Mishima, bl.a), Ian Palach (som brände sig till döds i protest mot kommunismen) (Le Fate di Praga), Gabriele d'Annunzio (La Consolazione) och andra heroiska personer, samt tragiska händelser som Wounded Knee-massakern (Wounded Knee) och bombningen av Tokyo (Tokyo Quattrocinque).

"La guerra è finita, rovine che svelano aperture nel cielo
Granelli di polvere si librano in volo, la guerra è finita
Studenti passeggiano all’università, la guerra è perduta
Intorno più niente: macerie!
L’imperatore ha perduto l’immortalità
Non è più Dio, c’han detto: Così sarà!
Tokyo, Tokyo!
Sprofondando nel disonore di questa realtà, di questa città!
Tokyo, Tokyo!
Aspettando di nuovo il sole, c’è chi attenderà, c’è chi attenderà"

För den intresserade kan nämnas att Sköll nyligen släppte ännu en platta: Armilustri Absinthium och samtliga skivor finns att köpa hos La Testa di Ferro: http://www.latestadiferro.org

Baron Roman von Ungern-Sternberg - den krigiska asketen

2011-03-01T17:59:00.000-08:00

Vem var baron Roman von Ungern-Sternberg? Denna omtalade krigare som förde en andlig strid mot dekadens och bolsjevism...?

Han föddes 1886 och under sitt liv levde han som en krigisk adelsman och andligt sökande krigsherre som drog ut i strid mot den materialistiska bolsjevismen som reste sig i Ryssland. I hans tappra armé som stred mot den röda besten ingick buddhister, nomader från Burjatien, kossacker och även musselmaner och baronen själv hade visa lamamunkar vid sin sida som han hämtade goda råd ifrån. Baronen var en sann aristokrat vars brutala strider ledde till att han blev ledare för ett självständigt Mongoliet under 20-talet.

Länge demoniserades baronens rykte av Sovjet. Medan baronen benämndes för "galen" lät kommunisterna brutalt slakta tiotusentals munkar i Mongoliet. Landet som innan hade styrts av baronen. Roman von Ungern-Sternberg blandade i sin andlighet flera traditionalistiska världsåskådningar och hämtade inspiration ifrån både buddhismen, kristendomen och andra religioner. Av många betraktades han själv som en reinkarnation av självaste Chinggis Khaan. Av en del sågs han även som en reinkarnation av krigsguden Begtse (Jamsaran)! Roman von Ungern-Sternberg föraktade starkt allt vad materialism hette, guld var inget han strävade efter, han levde för att kriga, och hans slutgiltiga mål var att befria Ryssland från bolsjevikväldet. Vidare ville han bekämpa den västerländska dekadensen.

Under hans styre red han ofta runt med sin tashur, som blev en maktsymbol, och pryglade de som inte betedde sig disciplinerat, bestraffningarna från baronen var hårda men nödvändiga. Hans privata rum var inget lyxigt ö.h.t, snarare spartanskt, bestående av kalla väggar och inredningen bestod av ett bord och några stolar. Som person var baronen en krigisk, kompromisslös traditionalistisk elitist som visste vad han ville och inte vek av från den väg han valde att vandra. Vittnen har återberättat hur baronen hade en skrämmande blick, tigerliknande stirrande ögon och en mycket mild röst. Han var ofta sliten efter strider och den renlevnadsasketiska livsstilen men dock en stilig person som klädde bra i militäruniformen.

De som träffade på honom förstod direkt att det var en mycket vis man men som man gjorde rätt i att även frukta. Ni förstår, baronen var djupt respekterad av folk, men denna asketiska krigare hörde sannerligen mer hemma på de ändlösa fälten, uppe i sadeln, ridandes över naturlandskapen mot fiendens eld än i en "civiliserad" storstad. Mottot hans löd: "den som icke arbetar skall icke heller äta". Som diktator i Mongoliet lät han bygga broar och sjukhus. En tidning trycktes i området och hästfarmer byggdes där utmattade hästar kunde vila upp sig. Vidare lät han avrätta de kommunistiska spioner och fiender som försökte bringa hans styre mot undergång, något som fick bolsjevikerna att späda på ryktet om hans galna personlighet.

Slutet för baron Roman von Ungern-Sternberg kom år 1921 då han togs till fånga utav sovjeterna och avrättades efter en kort rättegång. Han hade bekämpat kommunismen såpass tappert och brutalt att självaste fähunden Lenin lät skriva att baronens straff skulle bli döden...

Länge leve den "galna vita baronen"! Hell Roman von Ungern-Sternberg!

Andlighet, krig och idealism - Julius Evola

2011-02-22T05:57:00.000-08:00

"War, it is said, offers man the opportunity to awaken the hero who sleeps within him. War breaks the routine of comfortable life; by means of its severe ordeals, it offers a transfiguring knowledge of life, life according to death. The moment the individual succeeds in living as a hero, even if it is the final moment of his earthly life, weighs infinitely more on the scale of values than a protracted existence spent consuming monotonously among the trivialities of cities. From a spiritual point of view, these possibilities make up for the negative and destructive tendencies of war, which are one-sidedly and tendentiously highlighted by pacifist materialism. War makes one realise the relativity of human life and therefore also the law of a 'more-than-life', and thus war has always an anti-materialist value, a spiritual value."

-Julius Evola, Metaphysics of War, kapitel: "The forms of warlike heroism".

Burzum - Fallen (2011) - musik och omslag läckt

2011-02-10T00:39:00.000-08:00

Burzums senaste platta, Fallen, som ska släppas i år 2011 har läckt ut. Den nya skivan låter lite i samma stil som Belus som släpptes för ett tag sedan, fast det här innehåller även lite mer stuk från äldre plattor, såsom Filosofem.

Varg Vikernes sång är iskall och musiken är rå men melodisk. Låtar som Valen, Budstikken och Jeg Faller är väldigt bra. Det är tung och tajt Black Metal, i musiken hyllas solen och naturen, och går raka motsatsen mot vad mycket annan Black Metal går ut på. Burzum hyllar germansk kultur och natur. På skivan blandas råa skrik med rysligt vacker skönsång och allt som allt blir resultatet spännande, välspelat och vackert.

Jeg Faller:
"Høyt deroppe står jeg i tiden;
i den grønne, vakre og varme,
sterke trekronen, i hvite skyer,
omgitt av de vakre og vennlige få."

Budstikken:
"Fortidens guder reiser seg,
fra gudeblodets evige minne.
Ubesudlet. Uforgiftet.
Åsgards røde gull. De er ennu her!"

På den senaste plattans texter sjungs det om andlighet, dyrkan av det heliga blodet, jorden och de forna sederna och gudarna. Man märker av en längtan efter att få återvända till naturen.

Det här kan mycket väl bli en av de bästa BM-skivor som släppts på länge. Fallen rekommenderas starkt.

Graffiti

2010-12-29T18:53:00.000-08:00

Graffiti är en form av konst som kan vara mycket fin och tilltalande. Först och främst ska man göra skillnad på klotter och graffiti. Redan under 20-talet började man i Italien skriva slagord och motton på väggar; "VINCERE", "DVX", och måla upp bilder av Mussolini på stora husväggar. Idag kan man också skåda nationalistisk graffiti i olika länder i Europa. Jag tänkte visa några exempel på nationell graffiti. En eller två bilder har er bloggare här själv sprejat, vilka får ni själva gissa.

God Jul och Gott nytt år!

2010-12-24T05:13:00.001-08:00

Jag vill önska alla läsare en god jul och ett gott nytt år! I tider som dessa är det viktigt att vi värnar extra mycket om traditioner. Svenska traditioner bespottas allt mer i dessa dagar och det är vi som måste bära upp dem och värna om dem starkt så att de aldrig tynar bort. Så fira nu en fin jul med familj och vänner och ägna också en tanke åt de som inte har det så lätt ställt i samhället, till exempel de svenskar som får fira julen utan tak över huvudet eller de barn som vaknar upp denna julmorgon utan någon som bryr sig om dem. Tänk på ditt folk. Tänk på framtiden. Tänk.

PS: Tips att duka fram på julbordet är de traditionella europeiska julbröden/kakorna christstollen och/eller den underbara italienska panettonen.

En hyllning till den gammeldagsa garderoben

2010-12-23T15:06:00.001-08:00

Det var bättre förr. Det gäller särskilt modet. Den moderna världen svämmar över av fulhet och dekadens, därför är det viktigt att bära upp tradition och sundhet bäst det går. Och inte för att ytlighet är särskilt viktigt (dagens modeindustri är till exempel extremt degenererad och det man har innanför pannbenet är betydligt viktigare) men jag vill ändå passa på att hylla de äldre tiderna där folk kunde klä sig ordentligt. Inga guldkedjor med bling-bling-kors i sann guidostil, hiphop-hängbyxor eller träsktroll med dreadlocks då inte.

30-tals-golfmode.

Den klassiska västen.

Ett gäng modemedvetna herrar.

Von Thronstahl; "return your revolt into style", ett band som håller uppe stilen i en värld av förfall.

Vi minns Pinochet: Generalen som räddade Chile

2010-12-11T21:58:00.000-08:00

Augusto Pinochet avled den 10 december, 2006. Många har säkerligen hört hans namn och skräckhistorierna och propagandan som kommunisterna har skapat om honom.

General Pinochet var ingen perfekt ledare, han var USA-stödd och alldeles för liberal för min smak. Men för det ska vi inte säga att det inte finns något positivt i hans styre och hans kupp.

I Chile rådde hyperinflation under Allendes socialistera. Folk tröttnade på att leva i misären, studenter organiserade sig i nyfascisterna Patria y Libertad för att få bort socialismen ur landet. P.y.L organiserade Tanquetazo-kuppen i juni 1973 där man omringade presidentpalatset med stridsvagnar, detta följdes av strejker. Tanquetazo-kuppen misslyckades men senare samma år skulle en annan kupp däremot lyckas med att avsätta Allende. Tanquetazo-kuppen hade visat hur lätt det var att inta presidentens palats och högkvarter, något som skulle göras under nästa kupp.

Situationen i Chile under Allende, som hade kontakter med sovjetiska KGB och Kuba bland annat, var en orolig tid, kaotisk. Hans politik resulterade i att 100 000-tals protesterade mot socialistregimen och kris rådde i landet.

Den 11 september, 1973, förändrades allting i Chile. Pinochet och armén revolterade mot kommunismen efter år av oroligheter, protester och bråk. De tog över landet och presidentpalatset La Moneda attackerades och bombarderades, men Allende stannade kvar där inne och höll ett sista tal innan han begick självmord efter att ha lämnat sitt land i inflation. Pinochet och militärjuntan hade kontroll över hela landet på relativt kort tid. Kuppen var en lyckad aktion och de kommande åren blev den styrande general Pinochet känd som mannen som trädde in och ordnade upp Chiles ekonomi. Många minns honom som "den som räddade Chile". Chile blev landet i Sydamerika som hade bäst ekonomi. Hade Allende suttit kvar hade landet troligtvis blivit ett nytt Kuba. Genom att förbjuda vänstergrupperna och föra den politik han gjorde (som ofta benämns som Chiles mirakel) blev han en hjälte för högern.

Det negativa med Pinochet var att han inte tog kol på orättvisorna i landet helt och hållet, han var ingen fascist som förespråkade korporativismen, istället var han en liberal diktator som knöt kontakter med Englands Thatcher och Amerika. Men trots detta existerar ett fint symboliskt värde i kuppen. Hur modiga män valde att ingripa mot den styrande som slängde landet in i oordning. Att välja mellan en kommunistisk terror-regim och Pinochets fria Chile, då är det sistnämnda det självklara alternativet; generalen som marscherade in och satte ned foten hårt mot vänstern.

Eva Brunne och Svenska kyrkan i allians med mördare och vänsterextremister

2010-12-08T23:41:00.001-08:00

I Salem mördades Daniel Wretström den 9 december år 2000. Han blev nedslagen, misshandlad och knivhuggen av ett mångkulturellt gäng. Sedan dess har en minnesmarsch för Daniel ägt rum varje år samma månad. Det här året äger en "antirasistisk" protest rum den 11 december, samma datum som Salemmarschen.

I den så kallade "antirasistiska" demonstrationen som tar plats vid Slussen skall bland annat den lesbiska biskopen i svenska kyrkan, Eva Brunne, tala. Eva Brunne försvarade vänsterextremister och deras brutala våld mot enstaka individer i en predikan hon höll vid Riksmötets öppnande.

Nu i den här demonstrationen skall hon tala tillsammans med vänsterfolk ur SSU och Ung Vänster. SSU anordnade osmakligt nog nyligen en show med den dömda mördaren och artisten Danjah (riktigt namn: Danilo Henriquez). Danjah deltog i mordet på Daniel Wretström. Han har förutom det dömts för knarkbrott också. SSU hyllar därmed mördare och knarkare. Eva Brunne och svenska kyrkan går rakt emot Bibeln, de går rakt emot allt vad kristendom heter, Eva Brunne väljer här att aktivt alliera sig med folk som hyllar Salemmördaren Danjah.

"Gör inte skillnad på människor" hette det? Tydligen är en svensk ung pojke som brutalt mördades inte värd att minnas för den antikristna Eva Brunne och svenska kyrkan. Tydligen ska dessa omoraliska och onda individer protestera mot en antivåldsmanifestation tillsammans med vänsterextremister. Ung Vänster som hyllar kommunism och massmord och SSU som hyllar och gör reklam för dömda kriminella gangsters som Danjah.

Jag har bara en sak att säga om det här: Är du kristen? Gå då ur den vänsterextremistiska och mordhyllande svenska kyrkan direkt. För kristen är Brunne inte, det kan vi konstatera säkert. Hade de varit det minsta kristna hade de gått med i Salemmarschen och protesterat mot mord, rasism och misshandel.

Grizzly Man och Timothy Treadwell

2010-12-01T07:34:00.000-08:00

Grizzly Man heter filmen från 2005 regisserad av W. Herzog som handlar om björnentusiasten, dokumentärfilmaren och naturaktivisten Timothy Treadwell. Treadwell bosatte sig under lång tid ute i vildmarken i Alaska i ett tält med det lilla han behövde för att överleva och levde där med sin filmkamera tillsammans med grizzlybjörnar och rävar. Det var även ute i det vilda, fri från storstädernas dekadens som han skulle spendera sin sista stund vid liv.

Att det är livsfarligt att bo tillsammans med björnarna på det sättet är ett faktum, men Treadwell vek inte av för det, han älskade naturen och han älskade sina björnar. Han klarade sig under hela 13 år med de vilda björnarna och det sägs att de tillslut blev, iallafall till viss del, vana vid hans närvaro i naturen. Han trodde själv att han var där för att skydda dem och att han var deras vän och att han kämpade för dem och deras rättigheter. Treadwell filmade många timmars vackert och häpnandsväckande material som var tänkt att bli en dokumentärfilm men tyvärr slutade det hela mycket tragiskt. 2003 i oktobermånad blev Treadwell dödad av en björn tillsammans med sin flickvän. Den sista stunden under attacken spelades in på ljudband men av respekt spelas det aldrig upp i filmen (något jag tycker är bra då det ej finns anledning för oss som tittare att sitta och höra en människa bli dödad).

Grizzly Man är en dokumentärfilm om Tim Treadwell som mestadels består av Treadwells egna filmer från vildmarken under tiden med björnarna. Dessa filmer är helt fantastiska att se på, vi får se hur Treadwell spenderar tid nära björnar som ingen vanlig människa ens hade vågat gå hälften så nära som han gjorde. Han var sannerligen en våghals, men om han gjorde något positivt för själva björnarna eller inte är svårt att säga. Det finns risker med att göra vilda djur vana vid människor, dels kan det förtroende djur får för människan utnyttjas av onda individer och dels rubbas kanske björnarnas annars normala tillvaro när de plötsligt ser en människa leva bland dem år efter år. Men hela livsstilen att så radikalt förkasta allt vad modernism heter och själv utvecklas och bli en starkare person genom ett simpelt liv i det vilda, i den rena och odödliga naturen, är helt klart något som skänker inspiration.

Timothy var en person som sökte sig till lugnet i vildmarken istället för den högteknologiska tillvaron i den moderna världen, han drog sig undan från massmänniskorna i de smutsiga storstäderna, bilarna, köpcentrumen och avgaserna och levde enkelt med de han gillade mest; djuren. När man ser Grizzly Man tänker man sig att han verkar ha varit en ensam våghals som själv ansåg sig ha axlat ansvaret att rädda djuren från hot som kanske inte alltid fanns någonstans förutom i Tims egna huvud. Många som tror sig veta bäst förkastar honom som "dumdristig". Trots att han fann sin plats i det fria och vilda så verkar han inte ha varit till ro med sig själv om man ser på filmerna. Herzog kommenterar även det att Treadwell inte uppskattade det lilla och simpla med naturen i sina filmer. Han ville vara med björnarna, han ville närmast själv vara en björn, leva samma liv som dessa giganter i naturen.

Jag tror inte att Treadwell kände samma fruktan som dagens teknologiberoende massmänniska gör inför att möta naturen öga mot öga och lära sig leva i den och anpassa sig till den. På det sättet var Treadwell en person värd att minnas, det var inget heroiskt med hans död, det var rent tragiskt, och att hans flickvän var med honom när det hände och även hon förlorade livet i björnattacken gör det mer tragiskt. Men Treadwell visste vad han gav sig in i, och respekt får han för att han trots det gjorde det han gjorde. Det kan mycket väl ha varit så att han följde sitt öde. Livet i det vilda var vad han sökte och det var där han hörde hemma. Hade en person som Treadwell varit lyckligare om han fick dö vid 90 års ålder i ett modernt sterilt sjukhus med kala väggar fastkopplad till maskiner efter ett liv levt i de miljöer han själv avskydde tror ni?

Även om han själv ibland nästan verkar ha inbillat sig saker och hittat på vissa idéer och tankar som inte riktigt stämde med verkligheten så tycker jag att han verkar ha varit en väldigt intressant individ. Det är mycket man kan sympatisera med i hans storstadsförakt och förakt mot det moderna samhället och urbaniseringen.

Grizzly Man är intressant på det sättet att den är välgjord, det är en fin film helt enkelt, ett fint minne till en djärv individ som levde och dog som en sannerligen fri människa. Den friheten som finns i det vilda kommer storstadsmänniskan aldrig att kunna hitta till sålänge han eller hon är bunden till "säker" och "trygg" komfort och teknik. Timothy skulle tillbaka till storstaden tiden innan han avled men blev såpass irriterad och förbannad på krånglet, stressen och kaoset på flygplatsen att han valde att resa tillbaka till Alaska och stanna längre. Han tålde inte det moderna samhället. En intressant tanke är den att om Timothy hade valt att återgå till livet i storstaden hade han troligen inte dött så ung, men hans frustration i det moderna och sjuka samhället fick honom att utan att ens chansa åka rakt tillbaka till naturen, stället där han tackvare detta val sedan också skulle mista sitt liv i. Timothy Treadwell levde 13 år i det vilda med björnarna omkring sig.

The Legionary Movement After Corneliu Codreanu - ny bok om Järngardet

2010-11-27T11:58:00.000-08:00

Nu finns en ny bok om det rumänska Järngardet ute på engelska. Bokens fullständiga titel är The Legionary Movement after Corneliu Codreanu - From the Dictatorship of King Carol II to the Communist Regime (February 1938 - August 1944).

Den är författad av Ilarion Tiu, översatt av Delia Dragulescu och utgiven år 2009 av Columbia University Press. Boken är välskriven, faktarik och väldigt spännande. Många har frågat mig om jag känner till eller kan tipsa dem om bra böcker om just den rumänska legionärsrörelsen och kaptenen Codreanu, så, här skriver jag nu för att tipsa om denna bok.

Boken börjar med en genomgående introduktion om vad Järngardet var för något och vad de stod för och hur de jobbade. Det första kapitlet börjar vid år 1937 i Rumänien, då hade Järngardet funnits en tid och Codreanu hade varit aktiv i den kristna nationalistiska kampen under flera år, ända sedan ungdomen. Boken går igenom händelser, datum och viktiga Järngardet-anhängares liv, författaren är hela tiden objektiv och lyfter fram detaljer kring hur Järngardets aktivism påverkade det rumänska samhället. Tiu väljer att inte sopa kungen Carol II:s regims brott under mattan här, han förminskar inte brotten som begicks mot Codreanus organisation i syfte att demonisera Kaptenen, vilket såklart är positivt. Vi får läsa om hur legionärerna, grönskjortorna, torterades och mördades för sin tro på Gud och på fosterlandet. Hur de bokstavligen talat offrade sig för en större sak.

Boken tar läsaren genom Rumäniens senare 30-tal och går igenom händelserna noggrannt, fram till då Codreanu tillsammans med ett dussin kamrater kallblodigt mördades och efteråt då konungen tillslut abdikerade och kastades ut ur landet, och general Antonescu fick makten. Tiu går igenom vad som hände när Järngardet tilläts styra sida vid sida med Antonescus regim, under denna tid med ny ledare; Horia Sima. Vi får även ta del av viktig information om hur läget såg ut för de individuella legionärerna som var aktiva i Järngardet, hur det såg ut internt bland organisationen. Författaren tar upp det tre dagar långa inbördeskriget som Järngardet startade, han tar upp livet för legionärerna när de blev bekämpade och flydde eller flyttade till Tyskland. Vi får även läsa om Simas resa till Italien och om livet i de tyska koncentrationslägren, frustrationen som vissa kände mot de tyska nazisterna och den interna maktkampen mellan Sima och de som kritiserade honom (inklusive Codreanus egna far och hans bröder).

Boken är helt enkelt ett måste för alla som är intresserade av att läsa om Järngardet och vill få en detaljrik och fascinerande bild över organisationens andliga och politiska kamp. Det existerar en del böcker om Järngardet, viktiga verk är Codreanus "For My Legionaries" och "Nest Leader's Manual", samt Horia Simas "History of the Legionary Movement", men den här boken är viktig och bör läsas även av de som läst ovannämnda verk. Det finns även verk om den här tiden i Rumänien skrivna på rumänska som kan vara svåra att få tag i och ännu svårare att läsa om man inte tagit rumänskakurser innan, därför är denna bok extra bra. Det är fantastiskt att det äntligen har kommit en bok som går igenom en så viktig rörelse och den klerikala typen av fascism som de förespråkade så noggrannt och på ett objektivt sätt utan att demonisera eller ljuga om händelserna.

Författaren tar också upp lite kring ämnet Järngardet och nazismen och forskningarna han har gjort om rörelsen visar att Järngardet inte hade något med nazismens ideologi eller rörelse att göra. Tvärtom, Järngardets medlemmar blev fängslade av nazisterna, av självaste Gestapo och sattes i läger och i husarrest och i Nazi-Tyskland tilläts de inte sprida någon som helst politisk propaganda eller hålla möten. Nazisterna förbjöd Järngardet helt och hållet. Tiu tar upp att Järngardet inte hade något emot judar som folkgrupp heller, utan snarare agerade mot den styrande regimen och mot de som stödde konungens terror.

Slutligen ska sägas att boken rekommenderas starkt! Den finns att köpa i svenska nätbutiker såsom Adlibris bland annat.

Adolfz - nazistiskt dansband

2010-11-21T09:10:00.001-08:00

Många är vi som har sett länkar till Youtube-videor på diverse forum och sidor som innehåller en väldigt udda typ av musik. Folk skriver att de skrattar högt när de har lyssnat på det svenska dansbandet Adolfz. Något rykte uppstod att bandet hade spelats på radiostationer i landet och folk inte förstått att det var nazistisk musik de hörde. Ja, det är nämligen inte vilket dansband som helst direkt.

När nazistpunken har blivit uttjatad så går det nuförtiden att knappa in orden Adolfz i en sökning på Youtube och finna ett flertal låtar med väldigt kreativa, folkliga melodier och en lite annorlunda sång. Men om deras skiva, "Kind mot kind, ras mot ras" ens finns tillgänglig utanför Youtube är svårt att veta, då en LP av skivan skall ha släppts under 90-talet.

Vilka är de och vad är deras mål? Hur får någon idén att skapa nazistisk dansbandsmusik? Det är inte mycket vi känner till om bandet, vi vet inte ens om det är ett band eller ett enmansprojekt. Är det humor eller allvar? Nordisk Ungdom spelar ju in nationalistiska reggaelåtar och Zyklon Boom rappar om traditionalism, och nu kommer svenska Adolfz som med skönsång och trallvänliga melodier sjunger om att åka till "Sola i Karlstad" och "demonstrera för raslig passion". Känslan man får är att det rör sig om ett skämtband, men det kan man aldrig säga säkert. I vilket fall som helst har de lagt ned mycket energi på att göra något väldigt nyskapande och udda, det är nästan lite märkligt att det inte skrivits mer om Adolfz i etablissemangets artiklar.

Säga vad man vill, men väldigt intressant är det, kanske värt att lyssna på för humorns skull.

Inception - hyllad Hollywoodproduktion

2010-10-29T10:13:00.001-07:00

Har du någonsin drömt att du plötsligt faller och i fallet splittras drömvärlden, illusionen, och du vaknar hastigt upp?

Inte många amerikanska moderna biofilmer har överraskat mig så positivt som Christopher Nolans film Inception. Leonardo DiCaprio spelar den mästerliga tjuven Cobb som, i en värld där utvecklad teknik kan tillåta människor att ta sig in i drömmar, ska utföra ett extremt farligt och svårt uppdrag. Karaktärerna i gruppen som ska utföra uppdraget med DiCaprio tar sig igenom olika drömnivåer, den ena mer riskabel än den andra. Vanligtvis om du dör i en dröm vaknar du upp, men inne i en djupare drömnivå är det inte så enkelt. Då behövs drömeffekten ("kicken") som jag skrev om längst upp här för att vakna.

Jag såg Inception på bio och när ljuset tändes igen och eftertexterna rullade på lämnade man salongen i en sorts ovisshet om huruvida allting man just såg var en dröm eller inte.

Inception är intressant då Nolan har hyllats som en modern Kubrick av vissa kritiker. Jag tycker att det är rätt så löjligt. För en gång skull skapas en storfilm där publiken faktiskt får tänka lite själva och uppleva något lite häftigare, lite smartare, en film med ett bra manus helt enkelt, men som egentligen faktiskt är en rätt "basic" äventyrlig actionfilm. Att de kallar Nolan för den nya Kubrick är bara ett bevis för att filmindustrin idag ligger i en rätt tråkig situation, allt för många filmer görs som helt saknar hjärna och dugligt manus, därför hyllas nu den genomtänkta och välgjorda Inception så stort. I en kass filmindustri vänjer sig publiken vid att alltid se dessa, som bäst halvdana, filmer, och när det väl kommer en bra film så hyllas den som ett mästerverk. Just för att vi är så ovana vid att se bra film på bio nuförtiden. Det är tragiskt.

Tag det inte fel, filmen är sevärd, men också väldigt intressant att tänka på såhär i efterhand. Att den hyllas av både publiken och kritikerna tyder ju på att vi faktiskt vill ha bra filmer, publiken vill se filmer där de får tänka lite och filmskaparna skulle tjäna på att göra lite bättre filmer än vad vi är vana vid idag, det är ingen upplevelse eller mening att se en hjärndöd film utan någon tanke bakom manus eller handling och som inte engagerar någon tittare helt enkelt!

I en tråkig tid där inte mycket bra från Hollywoodfabriken går upp på bio får jag allt tipsa läsarna här om att se Inception. En väldigt spännande film med en del originella effekter och annat men som egentligen hade kunnat gått in lite mer på de filosofiska frågorna, även om actionscenerna faktiskt är väldigt välgjorda och spännande de med.

Marschen mot Rom - det fascistiska nyåret!

2010-10-28T10:31:00.000-07:00

Idag, den 28 oktober, hade Italien firat det fascistiska nyåret, enligt den fascistiska kalendern. År 1922 på detta datum hade Marschen mot Rom inletts. Tusentals unga som äldre italienare med revolutionära ideal begav sig ut för att nå ett gemensamt mål: Rom. Roma!

Det är ett viktigt datum vi minns idag. Tiden då Mussolini, hela fascismens grundare, fick makten under en oblodig kupp och en ny era inleddes för Italien och det italienska folket. En era av gemenskap, stolthet, arbete, bröd, ordning, hopp och livsglädje. Något liknande det som hände här hade ett folk tidigare aldrig skådat, det var den första och enda fascistiska regimen som kom till makten. Nu för tiden hör man ofta orden "Mussolini var bra i början" hos en stor del av befolkningen i stöveln i Syd. Il Duce. DVX. Ledaren som bekämpade maffian. Ledaren som inte fruktade, trots mordförsök och kommunistisk terror. Många svenskar kan idag inte förstå vad Mussolini har betytt för folket och landet där. Denna tid har ofta av politiskt korrekt media förvrängts och demoniserats.

Vad som hände under andra världskriget var en tragedi, men Mussolini styrde sitt land långt innan 1939 och innan han allierade sig med Hitler. Italien, under 20-talet, enades och oron och kaoset som rådde innan dess nådde ett slut och något helt nytt hade inletts. Det är denna tid vi vill minnas idag. Vad som kunde ha blivit av om inte saker och ting hade gått så snett, vad Italien hade kunnat bli om det inte vore för misstag och förluster. Idealet och minnet lever vidare. Vi minns idag Marschen mot Rom år 1922.

Savitri Devi

2010-10-27T08:42:00.000-07:00

Den 22 oktober, 1982, lämnade Savitri Devi jordelivet. Vi minns denna kämpe och sprider hennes budskap om nationalism, andlighet, djurrätt och miljövärnande vidare. En kvinna som kämpade för det som var moraliskt rätt i efterkrigstidens år, en kvinna vars skrifter är aktuella än idag.

"A 'civilization' that makes such a ridiculous fuss about alleged 'war crimes', acts of violence against the actual or potential enemies of one's cause, and tolerates slaughterhouses and vivisection laboratories, and circuses and the fur industry (infliction of pain upon creatures that can never be for or against any cause), does not deserve to live. Out with it! Blessed the day it will destroy itself, so that a healthy, hard, frank and brave, nature-loving and truth-loving élite of supermen with a life-centered faith, a natural human aristocracy, as beautiful on its own higher level as the four-legged kings of the jungle, might again rise and rule upon its ruins forever!"

Savitri Devi var kompromisslös i sin kamp, hon vek aldrig av från den väg hon valde att vandra. Devi såg förbi politikernas, medias och samhällets mur av lögner som de byggt upp för att skydda sig själva och folket från sanningen och tappert förespråkade hon ljuset och godheten i en tid av mörker och ondska. För friheten! För djuren! För Europa!

För de som är oinsatta i Savitri Devis skrifter, hennes liv och hennes kamp rekommenderar jag hemsidan: http://www.savitridevi.org som är tillägnad henne. Devis böcker finns översatta till engelska och rekommenderas starkt att läsas.

Banditvänstern visar sitt rätta jag

2010-10-22T06:33:00.001-07:00

Idag, den 22 oktober, ska SSU i Stockholm hålla en konsert för Gaza. De har bjudit in Salemmördaren Danjah, som heter Danilo Henriquez, att spela. SSU är en del av etablissemanget, det är inte AFA-pöbeln vi snackar om, utan om sossarnas ungdomsförbund.

Danjah deltog i en extremt brutal misshandel, en ung kille sparkades en sen decembernatt ned på marken, han sparkades i ansiktet, blev slagen med en planka och dräptes sedan med en stor kniv. Danjah och hans gäng flydde sedan brottsplatsen och var nöjda med att ha dödat en svensk kille som de tyckte såg rasistisk ut (han hade tydligen kort hår).

Danjah dömdes för att ha deltagit i detta dåd, så det är ingen hemlighet att han är en ond människa. Men att SSU är lika onda, det kunde man ju bara ana innan, men idag vet vi att det är sant. SSU stöder öppet en mördare. AFA har redan gått ut med att det var rätt åt offret vid namn Daniel, och att han förtjänade att misshandlas till döds. SSU håller tydligen med AFA. Lars Ohly hejar säkerligen också på, eftersom han tycker att "kampen mot rasismen" skall ta utomparlamentariska vägar också.

SDU har öppet kritiserat spelningen, MUF har sagt att det är upp till SSU vilka de vill associeras med. Kommunister, anarkister och socialister däremot har inga som helst problem med att knivmörda och sparka ihjäl oskyldiga unga tonåringar i gäng verkar det som, och sedan hylla mördarna på konserter.

Jag vill tillägna detta inlägg Daniel Wretström, som vid 17-års ålder gick ett grymt öde till mötes, en tortyrdöd, samt vars minne bespottas av sossar och kommunistbanditer. Vila i frid säger vi till Daniel och må även alla andra offer som dött i mångkulturens händer vila i frid. Samhället hyllar en mördare, vi minns offret.

Kompromissa aldrig

2010-10-18T06:23:00.000-07:00

Vi har rätt, de har fel. Vi är de goda, de är onda. Tvivla aldrig på det. Vägra kompromissa, vad du än gör. Vad de än säger, vilka argument de än tar upp för att försvara sina degenererade livsstilar och sin smutsiga och hatfyllda kamp. Böj dig aldrig för de som kämpar för ondska och dekadens. Sätt aldrig ned svärdet i slidan, tag aldrig av dig rustningen. Stå som moraliskt högtstående, rakryggad och stark i din tro på godhet och renhet. Låt aldrig fienden påverka dig på något sätt, låt aldrig deras svaghet föras över till din rena själ och ditt modiga hjärta. Vi är ljuset, de står för mörker. Vi är styrkan, de står för svaghet. Vi är äran, de står för feghet. Var du än befinner dig, tvivla aldrig på att du är den som har rätt. De vill dra ned dig med sig, de vill trycka ned dig i deras smutsiga gyttjepöl där en tom pöbel härskar, hur många utav deras händer som än sträcker sig ur det hatiska mörkret och som kämpar för att föra dig nedåt till deras nivå så kämpa alltid för att komma upp, fäst blicken mot ljuset i horisonten och kämpa vidare, tills du står rak i ryggen med båda benen mot fast mark. In Hoc Signo Vinces.

FASC - inte en rappare i mängden

2010-10-05T04:19:00.000-07:00

Fasc är en fransk rappare som fortfarande är rätt så underground vad jag förstått. Han har släppt en skiva under titeln J'ai Pas Le Shoah (ni förstår nog vad som menas med titeln) som jag fick hem i brevlådan för ett tag sedan från Patriote Productions. Han har även skapat musikvideor som finns att se på videosidan Youtube.

Fasc går inte av för hackor. Den första låten är en cover på Israels nationalsång, Hatikva. Fast med en lite annorlunda text. En mycket vacker och välspelad låt. Stark kritiskt mot sionismen och Israels folkmord på palestinska civila.

Skivan fortsätter och låtarna är väldigt melodiska, kraftfulla och väcker känslor och tankar om kamp, frihet, hopp och trohet. Budskapen handlar om anti-amerikanism, anti-kapitalism och anti-sionism. Andra fina låtar är Résiste, Decadence och Ton devoir c'est militer! Äh, hela skivan är bra, lyssna på den säger jag bara.

Ett kort inlägg om en bra musiker som ni borde kolla upp! Hans skiva finns att köpa hos Patriote Productions: http://patrioteprod.free.fr

Låten Résiste finns att höra här: http://www.youtube.com/watch?v=kJDU-txuiJ8

Överbefolkningsfrågan

2010-06-21T18:58:00.000-07:00

Det råder inga tvivel om att jorden är överbefolkad. I enbart Kina lever det till exempel 1,3 miljarder människor och staten, som de flesta redan vet, har tillämpat födelsekontroll för att få bukt med överbefolkningen i landet. På jorden idag vandrar det över 6,6 miljarder människor och mer lär det bli. Men vad händer när jordens resurser en vacker dag tar slut? Varifrån kommer denna galenskap där politikerna i världen idag mest ignorerar problemet med överbefolkningen och istället, inhumana som de är, satsar mycket resurser och pengar på att skicka iväg nödsändningar till u-länder för flera miljoner kronor?

Vad den moderna människan inte kan göra är att tänka långsiktigt, den moderna människan ser på TV-nyheterna på till exempel Haiti-katastrofen eller Tsunamin och blir känslomässigt berörd av skadan detta gör på ländernas befolkning idag och skickar iväg många kronor i form av ett sms till någon hjälporganisation. Vad duktiga de är, dessa politiskt korrekta får, det är lätt att tro att man gör en fin insats för mänskligheten när man egentligen inte vet någonting om fakta kring jordens framtid om befolkningen fortsätter att öka i antal. Faktum är att denna typ utav humanitär hjälpsändning till utsatta och drabbade u-länder enbart bidrar till en större misär och mer lidande. Faktum är att dessa människor till och med hade varit ännu duktigare om de bara hade lagt ifrån sig sin mobiltelefon och struntat i att skicka iväg det där hjälp-sms:et och fortsatt kolla på sporten eller 50 Cents senaste musikvideo, eller vad de nu gör framför dumburken. Att hålla uppe ett lidande för tusentals människor vars liv är lika med smärta dygnet runt är bara dumt, särskilt i tider som dessa när det inte direkt går någon nöd på fattiga människor i världen heller.

En totalt absurd och närmast sjuk idé lyder: ”det finns stor kraft i stora antal”. Att det finns vissa människor som till och med hävdar att jorden skulle vara underbefolkad och ser varje nytt liv som föds som något heligt är en ren sinnesförvirring skapad av humanitär PK-propaganda. Det finns absolut inget rim och reson att finna hos någon som på allvar argumenterar för att det behövs fler människor på jorden. Det räcker med att analysera och skåda hur människan konsumerar och förstör världen över i och med globaliseringen och industrialiseringen, hur det moderna samhället förpestar denna jord, hur man bokstavligen talat våldtar naturen medan man föder upp allt fler människor utan att se till kvaliteten alls. Det är inte nya liv man bör se på som något heligt idag, snarare är det naturen! Varje utrotningshotad art bör vi betrakta som helig, något som vi absolut aldrig får skada. Tvärtom bör det vara med den överbefolkade människan däremot.

Något av det mest viktiga att tänka på är alltid: kvalité framför kvantité. Tänk lite på innebörden av detta. Ni förstår väl att det vi ser idag är det omvända, idag bryr man sig endast om kvantité före kvalité. Humanismen har gjort folk veka, helt enkelt. Borta idag är strävan efter perfektion, hyllad är strävan efter materiell lycka, hos oss i väst i alla fall. Det kan till och med av vissa personer idag ses som ”nazistiskt” att hylla strävan efter kvalité hos människor.

Julius Evola beskriver överbefolkningen som något där människorna kan liknas ett myller av maskar på en ruttnande organism, eller cancerceller som sprids. En extremt passande beskrivning av den utveckling vi skådar idag på vår planet. Vad man tänker på idag är individens perversa lycka, bara en person är lycklig för stunden så är det bra, utan att man tänker långsiktigt. Knarkare ska i det liberala, moderna samhället få rena sprutor av staten, invandringen ska härja ostoppbar, McDonalds ska existera i vartenda gatuhörn, porr ska vara tillgängligt överallt på TV, homosexuella måste få vigas i kyrkor trots att deras livsstil går rakt emot Guds vilja, ingen får kränkas, alla måste få göra vad de vill, annars är det ju fascism! Ack, denna liberala sinnesjukdom. Människan är inte helig, massmänniskan är en cancer på moder jord. Den bengaliska tigern, för att ta ett exempel, är så sällsynt att den ej får jagas, sett till antalet är alltså då en bengalisk tiger mer värd än många, många människor.

Savitri Devi skriver om detta: “The streets are full of dregs of humanity, at least full of bastards and of sub-men. One only has to look at the faces one sees in the over-crowded buses, or in the cinemas and dancing-halls and cafes in large towns, nay even in small ones, even in the countryside, everywhere, save in those lands in which the dominant race is relatively pure. It is a pitiful sight; a pitiful world; a world up-side-down; a world in which the average cat or dog is, as such, immeasurably healthier, more beautiful — more perfect — than the average man or woman...”

Hon skriver även:
"Any perfect sample of manifested life is worth far more than an ugly degenerate human bastard"

Hur är det då med födelsekontroll? Helt klart är det något onaturligt, men (tragiskt nog) något mycket nödvändigt om det utförs på korrekt sätt. Låt en elitstyrd stat tillämpa steriliseringar. Tillåt endast de allra högst stående individerna att föröka sig, totalförbjud däremot förökning hos de undermåliga människorna. Pentti Linkola, som jag har skrivit om tidigare, tar upp en lösning på massiv skala, han menar att där stora krig och katastrofer dragit fram och orsakat massdöd i ett område så har det inte tagit lång tid innan folket återigen har börjat bygga upp nya liv och snart glömt bort det hemska som inträffat. När det kommer till kvalité framför kvantité skriver han bland annat att finska vinterkriget är ett bra exempel på hur en moraliskt överlägsen elitminoritet slog ut en ful, modern stormakt som enbart var många i antal men i övrigt var totalt värdelösa. Att den härdade eliten kan påverka de dumma massorna genom radikala handlingar.

Hur framtiden för människan på jorden kommer att se ut kan vi bara gissa, precis som Linkola vill jag inte heller ge upp hoppet om att det någon vacker dag kanske kommer en lösning på problemet med överbefolkningen. Troligen dör livet på vår planet ut om det fortsätter som det gör idag. Julius Evola har helt rätt när han skriver att samhället idag inte förstår sig på krigarens och asketens ideal, att de moderna aristokraternas händer är bättre lämpade för att blanda cocktails och hålla tennisrack än att hålla svärd, men kanske vaknar politiker och folk upp, vem vet? Må krigarens ideal återuppväckas och må narcissismen bekämpas.

Tradition och sundhet

2010-04-03T06:31:00.000-07:00

Det moderna samhället genomsyras av osunda ideal och dekadens. Överallt går detta att skåda i Europa och i Sverige. Problemet är att vi har blivit vana vid det. Att vänja sig vid att leva i dekadens och smuts är aldrig något positivt, hur mycket dagens politiker och massmedia än försöker försköna det demokratiska moderna samhället. "Knark och porr på TV? Äh, det skadar väl ingen?" Det skulle ta upp en halv bok att nämna varenda sak som bidrar till den här degenerationen. Vi kan dock ta upp en del av det.

Reklampelare och TV-program med anorektiska kvinnor som klär sig som strippor och som enbart lever för att "shoppa" och idka samlag med en ny partner varannan dag är något som blivit stort och som kan skådas i Sex and the City, Big Brother, Paradise Hotel och i diverse serier på Mtv-kanalen. Sexualiseringen sprider sig som pesten i och med media och den sjuka modevärlden.

Vi kan också fortsätta lite på amerikaniseringen här:
På TV följer svenska ungdomar Mtv:s ideal som kommer från amerikanska ghetton där droger, gängkrig och våldtäkter frodas. Detta ser man som något "coolt". Att svenska ungdomar söker sig till mångetniska gäng som hyllar denna livsstil uppbyggd på pelarna kvinnoförtryck och kriminalitet tror jag de flesta ser som en skrämmande utveckling.

Vi kan även nämna RFSL och gaypride-propagandan som sprider ett hat mot den kristna kärnfamiljen, samma RFSL som tidigare även helt öppet kämpade för att pedofili skulle ses som något normalt i samhället. Under gaypride-paraderna skanderar man ut att den svenska heterosexuella mannen ska bekämpas och att kärnfamiljen är något negativt.

Ett annat skrämmande exempel är "Qruiser". På HBT-communityt Qruiser görs inget för att stoppa bilder som laddades upp av användare på vilka barn utnyttjades sexuellt och våldtogs! Samma community som utsågs till den "näst bästa kontaktsajten i Sverige" av InternetWorld. Bara här ser vi något som är sjukt nog för att få vilken normal människa som helst att må illa. Vad skulle Du säga om det var dina barn som dessa individer skadade? Fab 5 är kanske inte längre så kul då.

Mångkulturen. Något som har skadat det svenska folket och vår ekonomi stort är just massinvandringen. I media och nyhetstidningarna censurerar man sanningen om brottsligheten i Sverige genom att använda sig av olika metoder. Det har på senaste tiden talats en hel del om "vitpixling" som går ut på att media döljer hudfärgen på invandrare som begått brott genom att med bildredigeringsprogram ändra hudfärgen till vit på den misstänkte på bilderna som publiceras i tidningen senare. Att stora tidningar inte heller skriver om de våldtäkter som dagligen begås i vårat land är viktigt att ta upp:
I en notis då och då kan man läsa om hur någon stackars flicka har attackerats av ett gäng, inga detaljer/signalement om hur gärningsmännen såg ut ges ut i media när det rör sig om brott som begås av icke-vita mot svenskar. Media bryr sig inte om offren, det tror jag att vi alla förstår, man är alltså enbart ute efter att få sprida en svenskfientlig agenda. Det är tydligen viktigare att skriva om Anna Anka än att publicera signalement så att sexbrottslingar kan gripas. Ty vem vill läsa om en svensk 14-årig flicka som våldtagits när man kan läsa om Paris Hilton? Det är ju jobbigt att behöva tänka efter lite, eller? Förutom när det drabbar en själv kanske...?

Förutom det ovannämnda här så råder det ingen tvekam om att djurskyddet i detta land är skamligt dåligt, och då är ändå Sverige ett av de bättre länderna när det kommer till denna punkt. För varje normal, sund människa är det helt otänkbart att behandla djur illa, som nordbo bör man respektera nordisk natur och våra djur. Så är inte fallet i denna demokrati. Tidelag är lagligt. Att våldta djur blev lagligt på samma gång som homosexualitet legaliserades i Sverige. För djurplågeri straffas en person med böter eller, precis som med sexbrotten, en kort tids semester i ett svenskt fängelse.

Men när nu varken pedofiler, våldtäktsmän, djurplågare eller knarklangare är mål för folkets eller medias vrede, vilka är det då? Vilka är det som bespottas? De som kallas för "högerextrema" och alla som står upp emot den moderna världens vidrigheter. För ett tag sedan påstod man på allvar i en debattartikel i Aftonbladet att "högerextremister" är ett större hot mot Sverige än islamistisk terrorism.

Vilka attackerar man? Åke Green som kritiserade tidelag och pedofili. SSPX som sprider traditionella katolska värderingar och helt enkelt de allra flesta som öppet går emot den moderna världens sjukdomar. Ibland blir det hela nästan tragikomiskt. Nordiska Festivalen kallades för "nazistfestival" i vissa tidningar och på bilden som en viss nyhetstidning publicerade hade fotografen gömt sig i en buske och tagit kort på deltagarna utanför festivalen. Man skrev i artikeln att "nazisterna" som deltog bar svarta t-shirtar. Bär aldrig en svart t-shirt! Farligt, ajabaja. När Björn Björkqvist under ett tal i Stockholm säger att han troligen inte är ensam om att må dåligt när svenska flickor våldtas så döms han för hets mot folkgrupp. Det hela verkar vara ett skämt, men icke. Det är något fult att bry sig om offren tydligen! Istället för att ta hand om våra äldre och fattiga så ska vi skänka miljonbelopp till Haiti.

Det som sker idag i Sverige och i övriga Europa är inget annat än ett skapande av en anti-europeisk agenda och propagerandet för allt osunt som existerar. Vi lever i Sodom och Gomorra och det här samhället är redan dömt till att gå under så småningom. Ett land där befolkningen består av pacifistiska, politiskt korrekta självhatare kan inte överleva i tider som dessa.

Puissance - misantropi när den är som bäst

2010-03-23T16:26:00.000-07:00

Puissance. Startat år 1993. Ett av Sveriges bästa och enda band som spelar militärpop ("military pop"). Jag har sedan unga tonåren diggat dessa herrars musik starkt. Det finns en sanning i bandets lyrik som tas fram utan att de tar hänsyn till vad någon människa i världen skulle tycka om deras budskap. Det Puissance förmedlar kallar jag för rent människohat och en kärlek till atombomben och naturen. Henry Möller (jobbar även med Arditi) och Frederik Söderlund har skapat något som är väldigt originellt. Det är även därför jag vill få fler att upptäcka detta band.

Den första skivan jag hörde med dem minns jag var Back in Control. Det är deras andra album, de släppte Let Us Lead redan 1996 och innan dess två demokassetter. Back in Control pryds av en örn i nazi-stuk på omslaget (om jag minns rätt är örnen också en modifierad Reichsadler-staty), symboliskt för ära och makt är min tanke. Låten jag hörde först av en kamrat var Totalitarian Hearts. Aggressivt och väldigt rakt på när marschtrummorna dundrar på i snabb takt: "They set out one day just to wage war on, to conquer the earth, the despicable whore." Jag fullkomligt älskar den här typen av musik. "When all the human garbage had been whisked away the only survivors faced the new dawn, all that remained was the earth to divide, with their strength came freedom through blind genocide." Monotont är det rätta ordet man bör använda för att beskriva musiken, monotont men vackert melodiskt med synthar och stråkar.

Bandet har sedan detta skivsläpp år 1998 utvecklats och gått från tung martial industrial till ett popigare sound. På Mother of Disease (1999) möts vi av mer utvecklade melodier och inte lika monotona låtar som på tidigare släpp. Här har de även en del klassiska influenser. Med låtar som Light of a Dead Sun, titellåten Mother of Disease (som för tankarna till kalla krigets dagar), den mästerliga In Shining Armour och Core of Revelation. Jag tänker mig att Puissance skulle kunna passa som soundtrack till en modern postapokalyptisk film, alternativt den musik man skulle lyssna på när vår jords undergång närmar sig.

Det är efter ovannämnda skiva som bandet på riktigt börjar sjunga med skönsång på släppet Total Cleansing (2001) i låtar som Release the World och Dreams of Desolation. Lyriken här följer lite samma teman som innan. "Will someone ever love enough to light another star? All I want is someone to release the world and all the filth we are."

Bandets två bästa släpp är de senaste: State Collapse och Grace of God. Här handlar musiken mer om ämnen såsom krig, terrorism, medialögner och den moderna världen, om människans fördärv och om döden. Puissance kritiserar även starkt USA och deras våldtäkter av andra länder.

Ur låten Trace Elements från State Collapse:
"There is a glow at the horizon, a second sun set in the east.
Still there is hope for a future, pure rid of people at least.
Hope we so secretly carry, that one day we may just be free.
Free of the lies and the liars, that all that remain is debree."

Ur låten Bringer of Closure från ovannämnda platta:
"...Together we can find it, together we can create it, in the light of self-annihiliation we will find an answer. Only in death can we truly become one with ourselves, only through the ultimate transgression can we touch the world we want. We are not designed to live forever, we are not designed to live at all"

De här två skivorna är väldigt mörka men väldigt genomtänkta. Trots pop-ljudet så är atmosfären nattsvart.

Grace of God är ett mästerverk när det kommer till militärpop. Tunga, bombastiska trummor och melodier blandas med tal, popsång, olika samplingar och bra texter. Det bör tilläggas att även om bandet är svenskt så sjunger de främst på engelska, även om man på den här skivan får med en bonuslåt på svenska.

"And now it's obvious, you made the wrong choice all through your life as expected... So it brings us to a point, we can clearly see, that all the facts were neglected. Well it wasnt really like you ever had a choice. You're too in love with yourself and the sound of your voice and it's a real shame that we all must end the same, almost makes you think it's an evil game that we all play wether we want or not. We all play as we all loose and finally rot in the grand curse, since the dawn of time."

De tar upp det viktiga ämnet om USA:s demokrati och kapitalism, deras roll i massmord och krigande, i många låtar, vilket jag redan nämnt. Följande stycke är ur Walls of Freedom:

"A storm of greed that took away your children.
The winds of freedom swept away your home.
Even though they crushed your dreams,
just to fit their thieving scheme.
You will be grateful or alone."
...
"One day you will praise their foul persistance.
Say your prayer inside your precious cage.
You'll submit to market rules, just another feeble tool,
forgetting all the decades spent in rage."

Jag kommer att tänka på amerikanernas terrorbombningar av italienska städer under andra världskriget, atombomberna över japanska städer, deras hänsynslösa bombningar av Vietnam med napalm, hur de massmördar i Irak i dagsläget och alla övriga länder de lagt sina klor över. Den klockrena kritiken fortsätter i Warzone:

"There is no way back now, pointless to return,
lead us into victory, not a field unburned.
As you walk the path of lies, we will follow you,
blind mice on our way to hell, if we only knew."
...
"And so the next day comes, another list of dead,
to give a passing glance, names you never read.
True heros stand among their men and not behind,
but you're not even close you're nowhere to be found."
...
"A final conflict, you're the one to lead the way,
to save the world from ruin, and moral decay.
No matter that your conscience is blacker than the night,
you stand in safety and let others children fight.

No price is too high just as long as you dont pay.
We will stand firm, we will stand tall, we will prevail.
And so we bend the rules of freedom once again.
History will judge you, in the pages that you stain"

Efter dessa släpp så kunde man även finna en musikvideo som de själva snickrat ihop på deras, nu nedlagda, officiella hemsida. Den gick under titeln No Forever, den finns kvar på youtube idag och är värd att ta en titt på.
I dagsläget finns de äldre skivorna återsläppta i digipak-utgåvor med bonuslåtar och ny design.

Som avslutning vill jag säga att man på internetcommunityt för nordisk kultur och identitet Nordisk.nu kan lyssna på Puissance i deras mp3-radio.

Kom ihåg att kontroll är allt.

The Sisters Of Mercy - First and Last and Always

2010-03-11T04:05:00.000-08:00

Nyligen plockade jag upp och dammade av en skiva som jag har lyssnat på ordentligt och som alltid kommer höra till ett av mina favoritsläpp.

"First and Last and Always", av The Sisters of Mercy.

Skivan börjar med låten "Black Planet", med textraden:
"In the western sky, my kingdom come,
so still so dark all over Europe,
and I ride down the highway 101,
by the side of the ocean headed for sunset;
For the kingdom come"

Jag ryser av njutning av den här skivans mörka, melodiska toner. Domedagskänslan, den mörka tidsålern. Sången, också mörk, men vacker. De gråa molnen har lagt sig över himmelen utanför fönstret och snön i skogen som syns på långt håll förvandlas till slask, jag plockar upp Evolas "Revolt Against the Modern World" ur vitrinskåpshyllan för att läsa litegrann, under tiden så passar jag på att lyssna igenom den här skivan som bakgrundsljud. Men det är något med musiken som får mig att tappa koncentrationen, det fungerar inte bara som bakgrundsljud, utan detta är musik som man fokuserar på helt och hållet tillslut. Jag lägger ifrån mig den omtalade boken och väljer att höra på lyriken mer i låtarna.

Skivan är nu inne på spåret "Nine While Nine":
"It's passing strange and I'm waiting for the train,
caught up on this line again and it's passing slowly,
killing time but it's better than living in what will come..."

Det är inte den bästa låten på skivan men vackert är det allt.
Det har börjat regna nu och det är en typisk sådan dag där ett band som Sisters of Mercy får en hel del känslor att vakna till liv inom en. Becksvart musik. Kali Yuga är här.

"...And the world keeps turning, people cold, and people burning"

Jag blickar ned mot sicilianarens verk på bordet framför mig och tänker på hur det här kommer att sluta, vilket helvete kommer våra kommande generationer att få uppleva? Jag vill knappt veta.

Jag hör att en av mina favoritlåtar av bandet, "Some kind of stranger", kommer igång. Det är en mycket dyster sång om kärlek och hopp.
"And I know the world is cold but if you hold on tight to what you find you might not mind too much though, even this must pass away and memories may last for years but names are just for souveniers, some kind of angel; let me look into your eyes."

I tider som dessa är det skönt att höra på musik som återspeglar tidsandan vi lever i, denna moderna, och mycket sjuka värld omkring oss där försök till att skapa något positivt eller gott bespottas av de mörka krafterna, där enighet, ära och trohet bryts ned. Galenskapen i det här samhället når bortom ordförråd ibland. Tidigare här, i Europa blomstrade gemenskap, hopp och godhet. Idag? Dekadens, degeneration, demokrati, sex och droger. Vi är utdöende. Överbefolkade. Materialism och girighet har dömt ut oss till ett liv i misär, som en rotlös massa. The Sisters of Mercy tillhör den typ av musik vars atmosfär och känsla passar för den moderna världens undergång. Må något gott uppstå efteråt, efter regnet och elden, kaoset och döden skall solen skina ned över de blomstrande landskapen och vi skall le och dansa vidare i tusentals år.

"Poison Door" är en låt med en lite snabbare melodi och en melankolisk atmosfär:
"Behind the door, the poison door,
the puppets dance on a burning floor,
like dying flames, behind the door,
shoot me down again"

Skivan slutar med låten "Long Train":
"Far beyond the black horizon, beyond the things you know,
everybody got a destination, everybody got a place to go"
...
"Take a walk downtown to where the victims go,
take your shadow to the end to the very last window,
everybody got friends, got shot upside and over,
down the line, everybody got assignations, I got mine..."

Kommunismen - dödens ideologi

2010-03-08T03:42:00.000-08:00

Det står klart och tydligt att kommunismen är något av det allra värsta som någonsin har drabbat människor på jorden. Där kommunismen sprider ut sig sprids också under dess röda fana våldtäkter, massmord och tortyr på massiv skala. Vi har sett Sovjet och dess miljoner mördade offer, torterade och massakrerade. Vi har skådat kommunismens terror i Rumänien, Ungern, Jugoslavien, Finland, Kina, Kambodja, Ukraina, Korea, Kuba, Östtyskland, m.m. Listan är lång på länder vars befolkningar har lidit oändligt mycket under denna ideologi. Ändå talas det förvånansvärt lite om dessa brott idag.

I dagsläget tas det sällan upp på en seriös och ordentlig nivå i samhället om hur kommunismen har mördat sig genom land efter land. Istället ser man många barn som inte vet vad Stalin gjorde och ungdomar som bär Che Guevara-tröjor utan att ens ha en aning om vad detta betyder eller står för. Ty dessa bortskämda ungar utan uppfostran eller respekt för något kan inte ens föreställa sig de vidrigheter som kommunismen har stått för genom mänsklighetens historia. Dessa "rebeller" behöver lära sig vad det de förespråkar står för egentligen.

Kommunismens triumf betyder en säker död för vårat land, för Kyrkan och familjen. De tvingar på folket en jämlikhet; i den röda bestens samhälle skall vi alla kräla i gyttjan och lida, ty vi skall alla vara lika värdelösa och alla ha lika lite och lika dåligt. Det är en pervers och degenererad ideologi, något både Pasolini och Stieg Larsson och andra anhängare av ideologin har visat tydligt i sina verk när de försöker dölja sina egna perversiteter genom att lumpa över sodomi och tortyr på andra. Vad Europas länder behöver idag är elitism, stolthet och kompetent ledarskap, inte skam, påtvingad jämlikhet och förtryck.

Nu är inte jag direkt någon förespråkare utav liberalism heller, men kommunismen är något som är viktigt att ta upp idag när allt fler ungdomar faller för de rödas lögner. Även om Stalins brott nämns någon enstaka gång går andra massmord onämnda. Ett bra exempel är Bleiburg, där Titos partisaner tackvare brittiska allierade styrkor efter andra världskriget kunde massakrera civila kroatiska familjer. Tiotusentals barn, mödrar och gamla dödades av kommunisterna. Lenins massmord talas det inte alls lika mycket om som det talas om exempelvis Pinochets. I Holodomor, eller svälten i Ukraina, dog fler miljoner antal människor under kommunisternas terrorvälde än Hitlers regim lyckades massmörda under hela kriget. I Rumänien torterades många studenter genom dränkningsmetoder, piskrapp och mord. Deras brott; de var kristna.

Olof Palme kunde öppet kalla katoliken och nationalisten Francisco Francos regim för "satans mördare" under tiden då dömda terrorister i Spanien skulle avrättas, medan Palme själv stödde kommunistdiktaturer och även anklagades för sex med minderåriga flickor. Det är lätt för SVT att smutskasta en man som Franco i ett helt program och ta upp hur synd det var om vänsteranhängare i Spanien under denna tid, utan att nämna ett enda ord om de vedervärdiga dåd som vänstern utförde mot bland annat präster i landet innan.

Det är också lätt att kasta ur sig att Augusto Pinochet var en demon som styrde Chile med terror utan att se på hur landet hade sett ut om det faktiskt hade blivit ett nytt Kuba, om kommunismen hade segrat. Då hade vi fått sett på en terror utan dess like.

Jag har märkt att det tas upp hur synd det var om de röda terroristerna som arkebuserades av de vita i Finland under inbördeskriget. Återigen nämns väldigt lite om kommunisterna och hur de plågade Finland, utan istället nämns mest hur de vita begick s.k "krigsförbrytelser".

I jämförelse med Franco och Pinochet, som ofta framställs som de onda av de politiskt korrekta vänsteranhängarna, så var ledare som Stalin, Ceausescu, Tito, Pol Pot och Mao självaste Satan. Det vill säga om man nu ska ta till denna demoniseringsmetod som PK-vänstern ofta använder sig utav. Återigen, det talas alldeles för lite om kommunismens brott mot mänskligheten. Är det så att vissa offer ska hyllas och minnas mer än andra? Är det inte lika hemskt när soldater med röda stjärnans symbol på sig skjuter ihjäl barn och våldtar dess mödrar som när soldater med två S-runor på kragen avrättar civila? Det är människor vi talar om. Det finns än idag personer kvar på denna jord som själva har upplevt den kommunistiska terrorn, när ska vi få skåda dessa föreläsa högt i skolornas salar i vårat land? När ska skolorna på allvar ta itu med kommunismen?

Rekommenderad läsning: "The Anti-Humans" ("De Antimänskliga")

Burzum - Belus (recension)

2010-02-20T08:08:00.000-08:00

Varg Vikernes. De flesta som läser det här känner troligen till historien bakom ett av de mest omtalade Black Metal-bandens skapare, hans dåd under 90-talet och fängelsetiden samt skriverierna om honom i media. Efter många års fängelse för kyrkbränder och mord är han nu släppt på fri fot. Burzum har återvänt med en ny skiva. Jag vill även klargöra att jag inte stöder de nämnda handlingarna och detta kommer att handla om den nya skivans musik och inte mycket om vad Burzum står för eller inte står för.

Belus lyder titeln. Först var det tänkt att den skulle gå under namnet "Den vita Guden", men det ändrades. Om det var på grund av vissa politiskt korrekta klagomål eller Vikernes egna val känner jag inte till så mycket om, men titeln var aldrig tänkt att syfta på hudfärg så att få det till något "rasistiskt" är absurt.

Om vi kollar på omslagsbilden till skivan så ser vi att Burzums logo har ändrats, likaså tysnittet på skivtiteln. En låtlista, ett releasedatum samt texterna är redan släppta på den officiella hemsidan också. Det existerar ett smakprov på Belus som har skickats runt på olika musikforum och som många anser låter mindre bra, man kan säga att en del blev besvikna på det de hörde. Nu när jag har lyssnat igenom hela skivans alla fullständiga låtar så är min tanke att smakprovet som finns ute inte alls gör skivan rättvisa.

Skivan börjar med ett kort intro för att sedan gå över till låt 2, Belus' Død som börjar väldigt bra med en kraftfull melodi. Man hör direkt att det är Burzum, det här låter precis som det ska. Inget fel alls här. Även om sången inte är som den var på tidigare släpp så låter det fortfarande iskallt och rått.

Glemselens Elv börjar med ett välspelat, långsamt riff som även det här låter bra. Det är fortfarande samma "Burzum-känsla" i musiken. Mot slutet kan vi även höra en tyst skönsång.

Kaimadalthas' Nedstigning, är inte alls lika bra. Här är riffet tröttsammare, även om det duger. Musiken är aggressiv även om refrängen sjungs med skönsång; "Jeg reiser til mørkets dyp der alt er dødt", och efter en bit in, ungefär efter halva låten, når vi fram till ett starkare, mäktigare elgitarr-riff som bra variering i de annars nästan lite tråkiga delarna av låten. Här bjuds vi även på mer skönsång.

Sverddans heter nästa spår, det är även här ett aggressivt "sound", inte lika mycket som gamla Burzum med sången här heller, men det är långt ifrån dåligt.

Låt 6: Keliohesten maler på med en mörk och rå melodi. Låten kommer igång efter ungefär halva tiden med en mer varierande slinga och iskalla skrik.

I Morgenrøde möts vi av ett mycket långsamt gitarrspel efter ett tag, med bra trummor och sång (även om större delen består av endast musik). Låten tycker jag är bättre än några av de lite tråkigare som dök upp efter de 2-3 första spåren på skivan.

Sista låten, Belus' Tilbakekomst, skiljer sig inte så mycket från de övriga förutom att här är det ingen sång överhuvudtaget.

Allt som allt är Belus en värdig tillbakakomst från Burzums sida som jag tror kommer göra fansen iallafall rätt så nöjda. Visst är svårslagna släpp som Filosofem bättre, alla gånger, men den här skivan har ändå kvar en del av Burzums Black Metal-känsla tycker jag. Vikernes sång/skrik låter inte som på de äldre skivorna men den är fortfarande iskall och mycket rå. Det är en hel del fina melodier och ett väldigt tungt och malande ljud som man direkt associerar med just den här artistens egna stil.

Det är helt klart en bra återkomst till musikskapandet för Varg, vi konservativa får nöja oss med att han har bytt typsnitt och inte har kvar samma sångröst, men jag kan verkligen inte säga att det här är ett riktigt dåligt släpp. Det är långt ifrån "dåligt", "tråkigt" eller något av det man har hört kommenteras om kring de korta och meningslösa smakproven. För att få en helhetsbild av skivan krävs det alltså en genomlyssning av de hela låtarna enligt mig, så håll uppe erat hopp, ni som trodde att detta skulle bli något extremt negativt. Burzum lever vidare med ännu ett verk där naturromantik och historia spelar stor roll i musikens atmosfär.

Jag rekommenderar fans till Burzum att införskaffa Belus när den släpps den 8e mars i år.

Vi minns Dresden

2010-02-14T08:48:00.000-08:00

"Ni brände ner hela stället, gjorde det till en enda pelare av eld."

Den 13e och 14e februari dessa många år sedan började det. Bomberna från de brittiska och amerikanska planen föll över staden Dresden i Tyskland år 1945. Husen brann, människor brändes levande i hundratusental, barn och kvinnors skrik ekade i natten och eldslågorna slukade gator och byggnader i kaoset. Brända lik och aska täckte kvarteren som låg i ruiner när det var över. En stad med enbart civila mål var förintad, av de allierade. De som ofta framställs som de goda.

Hur kan man någonsin försvara ett dåd som detta? Vad finns det egentligen för skrivbordsmonster som ligger bakom ett massmord på denna skala? Detta massiva slaktande av oskyldiga civila och flyktingar som inte lyft ett vapen mot en annan människa. Hur försvarar man en gärning som går ut på att bränna barn och mödrar levande?

Oavsett vilka som demonstrerar denna minnesdag, och vad deras politiska mål är, så är det viktigt att aldrig glömma offren i Dresden. En tragisk och sorglig dag som går till historien som en massakers dag. Det finns absolut inget som ursäktar bombningen av Dresden nämligen. Det som skedde i staden var ett mord på oskyldiga.

Vila i frid, offren i Dresden.

Elitistiska filmtips (gamla som nya)

2010-02-10T17:40:00.000-08:00

Då och då dyker det upp vissa filmer på bioduken med budskap och symbolik som skär igenom allt det svaga, ruttna och fula som finns i den moderna världen som en diamant skär genom glas. Jag tänkte ta upp ett gäng filmer, både gamla och nya, som rekommenderas till alla elitister där ute.

Först och främst har vi klassikern Death Wish från -74 i vilken Charles Bronson spelar den först fredlige Paul Kersey. När Kerseys familj våldtas och mördas av ett gäng kriminellt slödder vaknar han upp och inser att samhället är ruttet och degenererat. Han vandrar runt på New Yorks gator och tunnelbanor beväpnad med en revolver och utan nåd straffar han alla som försöker råna eller attackera honom med döden. Bronsons karaktär får ned brottsligheten i staden och hyllas som en hjälte, snart börjar även vanligt folk bekämpa kriminaliteten själva.
I Death Wish finner vi ett ideal som förespråkar modet att stå upp emot det onda och äckliga. Säga vad man vill om vigilantism, Bronson var en man av stål. Såna finns det få av i den moderna världen!

År 2007 kom två filmer som båda präglades av sunda och vettiga värderingar, nämligen Tropa de Elite och Frank Millers 300.

I den förstnämnde, Tropa de Elite (regisserad av José Padilha), får vi följa ledaren för militärpolisens elitenhet BOPE i Rio de Janeiro och hur han och hans grupp bekämpar korruption, knarkhandel och annat undermänskligt betéende med de metoder som anses nödvändiga i ghettona. När självaste Påven ska komma på besök till landet är det upp till BOPE att med stenhård disciplin och tuffa metoder hålla ordning på slummens gangstrar och knarklangare.
Tropa de Elite kallades för "fascistisk" av de politiskt korrekta kritikerna när den kom, och det är förståeligt att vissa människor som förkastar allt vad renhet, ära och styrka heter finner filmen osmaklig, vilket bara är positivt. Filmen vann dock Guldbjörnen vid Filmfestivalen i Berlin. Det glädjer mig att en film som denna kom ut och enheten i filmen skulle även behövas i Sveriges ghetton också.

I 300 (regisserad av Frank Miller) ligger fokuset på de 300 spartanerna ledda av konung Leonidas som stred till siste man i slaget vid Thermopyle.

Filmen är en spännande och rätt välgjord historisk action/fantasyfilm med snygga scener. Filmen slog rekord när den kom ut på biograferna och ansågs av, återigen, de politiskt korrekta som både fascistisk och elitistisk, bland annat på grund av hur de forna perserna visas upp. Trams! Filmen visar upp en vilja att kämpa för sitt fosterland även om man är i minoritet. 300 går emot mångkultur, demokrati och svaghet och förkastar korruption och materialism. I filmen är det en ära att få dö för sitt fosterland enligt hjältarna och elitism hyllas. Jag blev minst sagt positivt överraskad av filmen. Redan i inledningen sållas de svaga nyfödda bort och enbart de starka och friska tillåts leva vidare.

En annan film som är värd att nämna är Starship Troopers om ett framtida samhälle på jorden som håller på att attackeras av kryp från yttre rymden. I detta samhälle blir man inte medborgare förrän man gjort sin plikt i armén. Även här ett budskap som ligger rakt emot dagens svenska samhälle.

Jag kommer även att tänka på Equilibrium (som i Sverige även går under titeln Cubic) från 2002 med Christian Bale i huvudrollen som spelar en medlem av en slags specialstyrka som i ett framtida, dystert samhälle där alla tankar är förbjudna av regimen, själv börjar känna. I framtiden har nämligen USA startat krig med Irak vilket har lett till ett tredje världskrig. För att förhindra att ett fjärde bryter ut förbjuder man människor från att känna helt och hållet, genom att ge dem ett piller som dödar deras känslor totalt. All konst och musik bränns och folk som innehar litteratur och annat döms för känslobrott. Mycket symbolism i filmen kan dras till den värld vi lever i idag, om hur människors sanna känslor trycks undan och folk blir till själlösa massmänniskor utan tankar, rötter, identitet eller känslor och om hur allt intellektuellt bespottas av idiokratins beskyddare. Bales karaktär går med i motståndsrörelsen som kämpar för att rädda ovärderlig konst och kultur från regimen och bekämpar systemet.

Sist men inte minst finner vi den odödliga kultklassikern Taxi Driver som de flesta troligen sett, som även den visar upp modig vigilantism. Filmen om den ensamma och deprimerade taxichauffören Travis (otroligt mästerligt spelad av Robert De Niro) som sjunker ned i misantropins tankar när han ser hur samhället ser ut; fullt av kriminalitet, prostitution och droger och misär, är en film som måste ses. Vi får följa hur Travis vill hjälpa Iris, den prostituerade flickan i slummkvarteret och hur han börjar avsky människorna i staden allt mer. Efter ett tag märker man att han går över en gräns då han räddar en butiksägare från en rånare genom att skjuta rånaren till döds. Vår hjälte i filmen bestämmer sig för att rensa upp skiten; hans mål blir politiker och kriminella, själv räds han inte att dö på kuppen i en kamp för ett bättre samhälle.

Dissziplin - Platz an der Sonne - tung hiphop från Tyskland

2010-02-03T04:19:00.000-08:00

Nyligen avbröts det dagliga läsandet på www.motpol.nu av att Dissziplins skivsläpp "Platz an der Sonne" dök upp i brevlådan. Det gick väldigt snabbt och smidigt att beställa ifrån de tyska hiphoparna Ostmobs egna affär. När skivan hade börjat spelas tog det inte lång tid tills jag hade kommit in i stämningen och de aggressiva men ändå melodiösa låtarna på albumet. Jag är inte insatt i hiphop-genren egentligen så det här blir min allra första recension och text om ett sådant släpp.

Skivan börjar direkt med ett bra intro där sångtexten lyder bl.a "...ich scheiss auf Amerika uns gleich zu sagen" och "ich bin Elite". Skivan flyter på väldigt bra och håller hög klass med låtar som "Bereit für den Kampf", den nazistkritiska men patriotiska "Ich bin Deutschland" där man använder sig utav stråkinstrument och i vilken texten sjungs ut: "skiter i ditt hakkors, jag är Tyskland, ungdomen av idag" och handlar om att vara stolt över sin kultur och sitt land. En av de bästa är den väldigt tunga låten "Steht auf", där han bl.a sjunger "Du trägst rastas und demonstrierst bei G8, D marschiert auf den strassen, ich bin eine Macht. Die faust geballt, ein schlag Richtung himmel." Totalt är det hela 16 mycket välspelade spår på plattan som kritiserar samhället och massmedia.

Det har snackats en hel del om Ostmobs och Dissziplins politiska tillhörighet, att de är nationalsocialister kan vi helt stryka över och glömma bort, de flesta nazister i den moderna världen verkar också digga andra musikstilar mer än hiphop.
Är det då kanske identitär musik? Frågan är svår att besvara, men man kan klart säga att deras musik fyller ett metapolitiskt syfte genom att sprida ett sunt budskap om stolthet, anti-globalisering och identitet till lyssnaren. I tider som dessa är det viktigt att få fler ungdomar att revoltera emot det motbjudande Mtv-skräpet, jag tror att Dissziplin kan få fler (främst tyska) ungdomar att tänka efter mer, särskilt då musiken är väldigt samhällskritisk och lyriken väldigt genomtänkt. Det är alltså inte vilken hjärndöd hiphop som helst, vilket är viktigt att notera också. Många kanske nu associerar hiphop med crackrökande hallickar och strippor på TV, men Ostmob och Dissziplin kan nästan ses som en slags motpol mot den sortens amerikanska hiphopstil. "Wenn du sagst was du denkst bist du Staatsfeind!"

På skivan medverkar andra vissa kända och vissa mindre kända artister såsom Joe Rilla och King Orgasmus One, varav den förstnämnde är stor inom hiphopkretsarna i Tyskland. Allt som allt är "Platz an der Sonne" en skiva jag rekommenderar er att kolla upp, ni som vill höra bra hiphop med ett väldigt bombastiskt "sound".

Thompson – Hyllad nationalistisk rocksångare

2010-01-18T22:50:00.000-08:00

Marko Perković heter den kontroversiella rocksångaren ifrån den kroatiska byn Čavoglave som skapade och leder bandet Thompson, vars musik drar upp till nästan hundra tusen fans på konserterna och frontmannen själv är utnämnd till landets tredje mest inflytelserika artist. Marko Perković stred i Balkankriget och försvarade där sin by. Det var även under kriget som hans karriär kom igång ordentligt med låten ”Bojna Čavoglave”.

Den som känner till Thompson känner också mycket troligen till alla skriverier i media om att bandet skulle vara både "pro-fascistiskt" och "nynazistiskt", trots att det är ett av Kroatiens populäraste och spelas i radio och TV och på fotbollsmatcher. Något som är rätt säkert är att om en svensk artist sjöng det som detta band gör så hade de dömts för ”hets mot folkgrupp” eller bara förbjudits från att spela och allt möjligt, attacker från träskvänstern har dock skett i Kroatien då en bomb sattes vid en spelning men som ej detonerade. Däremot kan man se något intressant i att trots dessa anklagelser om både rasism och fascism så minskar inte publikhaven till hans konserter, utan t.o.m tvärtom kanske? Självaste Påven Benedictus XVI har tagit emot Marko Perković för att ge honom stöd.

Kroatien är ett land som har varit i krig och att stå segrande som självständiga efter krigets lågor slocknat föder säkerligen en hel del nationalistiska känslor om stolthet och ära. När den kroatiska artisten Miroslav Skoro samarbetade med Thompson under en spelning år 2003 i Zagreb och framförde låten ”Sude Mi” (”Döm mig”) tillägnad general Ante Gotovina började tårar strömma nedför Skoros kinder, även i publiken syns det tydligt att de starkt nationalistiska sångerna går in i folks hjärtan. Det är precis det som Thompson tar upp i sin lyrik. Förutom texter om kriget och om segern hyllar han även traditionella, sunda ideal såsom bevarandet utav en stark kärnfamilj, vurmande för katolicismen och moral, anti-kommunism samt kan man också känna av ett starkt predikande om ett ord som blivit mycket smutskastat av de politiskt korrekta idag: Folkgemenskap.
Det är just det som man kan skåda på Thompsons spelningar… Folkgemenskap och enighet.
Självklart är det teman som starkt går emot mycket av den moderna världens sjukligheter och det är med stor glädje som man kan skåda hur ett nationalistiskt band har blivit så populärt och viktigt. Albumet ”E, Moj Narode” har sålts i ca. 60.000 exemplar och belönades med en diamantskiva och han spelar förutom på turnéerna även på många humanitära hjälpfestivaler till stöd för sjukhus och sjuka barn och andra spelningar där pengarna har gått till soldaters familjer bl.a. Av vissa judiska organisationer som exempelvis Simon Wiesenthal centrum har det skrikits ut att bandet borde förbjudas.

Thompson har även spelat live i flera andra länder i Europa förutom hemlandet, två gånger har han spelat i Sverige i Göteborg, båda spelningarna drog faktiskt rätt mycket folk, säkerligen några hundra trots att bandet inte är särskilt känt här.

Hur står det då till med deras texter och budskap? Från vänstern och sionisterna heter det att Thompson "sprider hat". Något hat har jag aldrig sett i någon av hans låtar dock. En känd låt är den episka ”Dolazak Hrvata” (”Kroaternas ankomst”) från en av de senare fulländarna där refrängen går ungefär: ”Älska ditt heliga land, bygg på det ditt hem och skydda det, genom ditt blod är du bunden till det.” Låten är kraftfull och handlar om stolthet.

Den kända låten ”Bojna Čavoglave” (som också spelades in i en ny version på bandets senaste släpp) börjar med ett gammalt motto från fascistiska Ustasja som lyder ”Za Dom Spremni” (”för fosterlandet redo”). I låten sjunger man om kriget:
”Vi bröder tog upp vapen för att försvara våra hem, där står en kroat bredvid en annan och vi är alla bröder här, ni kommer aldrig att nå in i Cavoglave så länge vi är vid liv. …
Kasta bomben, jaga iväg banditerna bortom våren, stig framåt, håll geväret redo och sjung med...”

I låten ”Duh Ratnika” (”Krigarens själ”) går texten översatt något i stil med:
”Sökandes efter hemlandet med en vajande fana,
som även i mitt blod dränkts. …
Detta är ditt land, hemlandet vi alla drömt om,
för dess frihet offrade vi vårt blod för en
tusen år gammal dröm att bli verklighet.
Jag känner ej igen det, ty i mina drömmar är det stolt och vackert,
var är våra hjältar och tappra söner? Var finns idag värderingarna vi dog för?
… Mitt liv skulle jag ge för att se henne stolt igen”

En annan intressant text är till låten ”Neka niko ne dira u moj mali dio svemira”:
“Från hålen likt möss kryper de upp,
som om det var de som skyddade byarna, …
Hur de likt vampyrer kryper undan när vår heliga fana vajar.
… Så lätt det är att döma den rättfärdige,
ty skyldig är jag för att jag lever,
patriotism kallar de fascism, det är så de skyddar sin kommunism;
Demagogi!”

I ”Geni Kameni” (”Gener av sten”) drar Thompson in vissa referenser till andra världskrigets tid:
”Beslutsamhet och ärlighet, heligt vatten och baptism,
var en man, det är en ära, var en bild utav ditt folk.
Ge inte upp vad som är ditt, tag inte in det utländska och förbannade. …
Vart än livet för dig så måste du veta vem du är. …
Dåligt var år 1945 då vi spreds över världen men nu har svalorna återvänt hem.
Av nobelt blod och med vita ansikten föds nya barn,
på sten och på silke, var vi alltid har varit.”

Thompsons rockmusik präglas av starka folkinfluenser, i ovannämnda låt brukar t.ex en folkdans äga rum under spelningen på scenen. Bombastiska synthar, stråkar, trummor och elgitarrer blandas med sånger om historia, stolthet och ideal. Perkovic har samarbetat med många stora artister i hemlandet också vars musikstil varierar från folk till rock ofta. De patriotiska och konservativa politiska åsikterna som förs fram i texthäftena står som opposition mot den kosmopolitiska globaliserade Mtv-musiken som idag styr ungdomen åt ett moraliskt förfall. Perkovic själv säger att hans musik handlar om tre saker: Gud, hemlandet, familjen. Av någon anledning tänker jag lite på Ultima Thule som också anklagades av de hysteriska PK-människorna för att vara rasister och nazister i och med deras kontroversiella framgångar under 90-talet i Sverige då de sålde guld och vanliga ungdomar kunde lyssna på melodiska rockiga låtar som handlade om fosterlandet och dess gamla kultur. Jag tror starkt att ett folkligt band som blir stora och som har ett stort inflytande som sprider nationalistiska värderingar till lyssnaren kan få många att ta till sig det. Kan det få folket att fråga sig själva om varför nationalism skulle vara fel egentligen är det helt klart något positivt i och med att när de får mer kunskap om det nationella budskapet om kärlek, hopp, gemenskap och glädje så är det nog få som egentligen skulle vara emot det.

Jag tog upp detta band här då jag tror att det kan vara bra att visa upp populära nationalistiska musiker som spelar en viktig roll i andra länders musikscener och som sprider ett positivt budskap med folklig musik som folket kan ta till sig, till skillnad från exempelvis den skräniga subkulturella RAC-rocken som alltför många associerar med nationell musik, där budskapet handlar om stöveltramp, alkoholism och nynazism och som inte på något sätt bör representera en sund nationalistisk ungdom. Det är därför något mycket positivt att det finns mer seriösa musiker som sprider det nationalistiska budskapet vidare utan att dra in varken subkultur eller hat. Thompsons publik består av både unga och vuxna, även hela familjer besöker hans spelningar och tar till sig musikens budskap.

Von Thronstahl - Med neofolk som vapen

2010-01-17T08:49:00.000-08:00

Von Thronstahl bildades 1995 av frontmannen och den tyska katolska musikern Josef Maria Klumb som har varit involverad i flera andra musikaliska projekt, bland annat Forthcoming Fire.

Även om bandet klassas som ett neofolk-band så tar de många influenser från den tyngre sortens industrimusik och blandar ofta musikstilar, vilket visas starkt på deras album ”Bellum Sacrum Bellum?!” och ”Sacrificare”.

Det som är intressant med Von Thronstahl är att det inte bara är ännu ett tråkigt opolitiskt band i mängden som vet hur man spelar på synthar och kan fixa ”coola” samplingar, utan bandet är originellt och lyriken och musiken fungerar som en slägga som slungas mot den moderna världens skräp och dekadens. Det är med andra ord inte bara ett band som använder sig av militant stil som image och som ursäktar allt med ”nej, nej, vi är inte fascister, det är bara våran stil”. Från Von Thronstahls håll har man aldrig hört någon politisk korrekt ursäkt för vad de sjunger om och de skriver öppet att de influeras starkt av Julius Evola, Ernst Jünger och Corneliu Codreanu. Dessa influenser visas tydligt i musiken. På bandets skivor märker man även att de hyllar konstnärer som Josef Thorak och Leni Riefenstahl, vilket kan ses som väldigt kontroversiellt, särskilt i ett land som Tyskland idag.

Låtar med titlar som lyder ”The age of decay and democrazy”, ”Occidental identity”, “God exists”, ”Heimatfreund/Staatsfeind”, ”Smash the Global Monster-State”, ”Respect the Hierarchy” och “This is Europe, not L.A” visar tydligt att de hämtar inspiration ifrån både traditionalismen och andra gamla radikala ideologier som inte är vänligt inställda till modernism eller demokrati. I en värld där musikindustrin präglas av osundhet och sprider degeneration hos ungdomen så är det något av en positiv överraskning att som traditionalist finna ett band som sprider det budskap som Von Thronstahl gör. Det blir lite som att för en svältande man finna ett guldmynt i botten av en hög med hundskit.

Något som är intressant och som kan noteras är att bandet, trots ovannämnda influenser, även på ett mycket klockrent sätt använder sig av moderna influenser. Ett exempel är samplingen av Human Leagues ”Fascination” i slutet på låten ”Return Your Revolt Into Style” och det verkar som om bandmedlemmarna hänger med i tiden och på ett kanske smått skämtsamt sätt, trots att deras budskap ändå är emot den moderna världens sjukdomar, hämtar saker från moderna populära stilar. Inom neofolken kan man ofta finna militant estestik; disciplin och uniformsklädsel, detta varvas perfekt med djupa texter om europeisk historia och en hel del andlighet, samt respekt för naturen och fallna krigares ideal och annat som ofta lämnas ute eller ignoreras av den moderna världens populära artister.

”From the mountains, through the country,
hot-blooded strong young men,
bringing down the long kept fire,
carry the heritage home again.”

”Wall of militant aesthetics saves me
from the world outside,
and a well-shaped uniform keeps me
far from the dirt outside.”

Tanken om ett "Imperivm Evropae" är något som finns med och märks tydligt i Von Thronstahls världsbild. Bandet kritiserar demokratin, och frågar lyssnaren ”is it really democracy or just a smooth kind of slavery”? De går även hårt emot globaliseringen och menar att ”Guantanamo Bay visar oss demokratins undre värld”.

Bandets namn indikerar även att de inte kommer ge vika för det politiskt korrekta eller det moderna och fula som förtrycker allt sunt och vackert, även inom konstens och musikens värld. ”Von” syftar på det aristokratiska och nobla när det slängs in framför ett namn och ”Thronstahl” syftar på en tron formad ur stål, namnet i sin helhet ger en hint om att de står starka och orörda av den smuts som sprids mer och mer i denna mörka tidsålder och som visas så starkt i de undermänskliga ideal som massmänniskorna tar till sig mer och mer i samhället.

Vissa har dragit slutsatsen att för att man skulle gilla bandets ideologiska texter så skulle det vara det enda man gillar med bandet, men jag måste poängtera att musiken som skapas är något av det bästa inom neofolk-genren. Låtar som ”Turn the Centuries” och ”Beauty of Life and Eternal War” är rentav mästerliga. Självklart har även den degenererade vänsterpöbeln upptäckt Von Thronstahl och klagat över bandets ”högerextrema budskap” lite här och där i artiklar som jag uppfattat det, dock verkar bandet ha sluppit undan det antifascistiska träskets terrorverksamhet som tur är. Det kan nämnas att bandet även har samarbetat med Frank Rennicke på en låt.

2009 släppte bandet fulländaren ”Germanium Metallicum” och även här följer de samma stil som de gjorde lite på både ”Bellum Sacrum Bellum?!” och ”Sacrificare” fast med mycket variationer. Det måste också understrykas; bandets musik låter aldrig detsamma, även om man kan höra att det är ”Von Thronstahls sound” så är det alltid stora variationer i låtarna och texterna, vilket gör att bandet inte blir tråkigt att lyssna på. För den som är påläst inom vissa ideologier och idéer så blir bandet genast mycket bättre om man inser vilka klockrena ljudklipp de använder sig av och vad de refererar till i musiken.

Innan förra året gled mot sitt slut hölls det en spelning i självaste Rom i Italien med Von Thronstahl som man oturligt nog ej kunde närvara på. Vad jag har hört så skall även en ny skiva släppas under 2010 med mycket nytt material utspritt på hela två cd och framtiden får vi hoppas ser ljus ut för detta band, vi får även hålla tummarna för en framtida spelning i något av Nordens länder.

Corneliu Zelea Codreanu - mer än bara en produkt

2010-01-14T17:11:00.000-08:00

Jag tänker gå in lite mer i den rumänska Legionärsrörelsen och Corneliu Zelea Codreanus liv och ideologi i detta inlägg, jag tänker även fiska upp ett problem med dagens moderna användning av Codreanu som en slags mode-produkt för nationella till ytan; att Codreanu har blivit en slags Che Guevara inom den "nationella rörelsen" nästan.

Codreanus politiska kamp kan man säga började i det tidiga 20-talet i Rumänien där han och några andra unga kristna studenter valde att gå ihop och svära en ed, de skulle slåss in i döden med vapen i hand i skogarna, för sitt land, mot kommunisternas hot om de skulle attackeras. Ifrån denna tid och framtill hans allt för tidiga och tragiska död genomgick Codreanu en extraordinär kamp mot orättvisor och förräderi i landet. Framför folkmassornas ögon växte sig hans rörelse större och större och regimen, kommunisterna och sionisterna började känna av hotet från denna rörelse när Codreanus parti, "Allt för Fäderneslandet", blev tredje störst i landet vid valtider. Codreanu beskrevs som extremt karismatisk, mycket stilig och bildad. Han sågs på av sina anhängare som en frälsare när han red fram på sin snövita häst, en man som kunde rädda dem från svält, misär, korruption och förtryck. Fyllda lokaler och gator kunde tystna helt när "kaptenen", som han kallades av hans legionärer, dök upp. Självaste Julius Evola beskrev kaptenen som en av de bästa. Det var inte med lite sorg som det rumänska folket fick mottaga nyheten att Codreanu år 1938 hade brutalt mördats av den dåvarande regimens väktare. Kung Carol II och hans ministrar hade beordrat Codreanu och Järngardets ledande legionärer fängslade och den 30:e november, samma år, fördes de ut ifrån fängelset i vad som skulle se ut som en vanlig fångtransport, men fordonen stannade på vägen och fångarna drogs ned i en skog där de på knä mitt i den kyliga natten ströps och sedan sköts i ryggarna för att slutligen begravas under cement. En hjälte som gav allt för sina kamrater och sitt folk mördades iskallt och kalkylerat av en korrupt regim, Codreanu föll offer för ett ritualmord innan han hann se ljuset som väntade i slutet av tunnelen. Han levde för att kämpa för rättvisor och det goda, för ett ideal som idag är bortglömt.

Av många sågs det som att Järngardet hade dött med kaptenen, efteråt tog Horia Sima över rodret men den andlighet, disciplin och moral som hade funnits där under Codreanus ledning var som bortblåst beskrivs det som i bevarade texter, även om Sima hade sina trogna följeslagare också. Hundratusentals sörjande; präster, legionärer, kvinnor, män, barn lade blommor vid Codreanus och hans legionärers kistor som hade burits fram genom gatorna när Antonescu och Järngardet slöt en pakt och bildade Den Nationella Legionärstaten under andra världskriget och man äntligen kunde hålla en officiell statsbegravning för de mördade. Hela nationen sörjde och legionärerna bad ända in på natten.

Codreanu skiljer sig från andra nationalister och fascister stort. Han lade störst vikt vid det andliga och religiösa, för Codreanu var det viktigt att hålla uppe en stark moral där renhet och ära predikades som heligt. "Låt er inte korrumperas, låt aldrig hjälten inom er dö ut, låt er ej falla för köttsliga luster ty de dödar er själ" sade han. Codreanu kämpade, fastade och bad och Järngardets högkvarter formades nästan till kyrkor där medlemmarna skulle visa stor respekt för fallna legionärer och tänka på Gud och på de i knipa. Det sades att Ärkeängeln Mikael själv vakade över denne man.

Det är därför synd att idag se i den moderna "nationella rörelsen" hur folk förvandlar denna martyr till något mindre än vad han var genom att göra honom till en simpel produkt som bara är "häftig" eller "cool" att bära för att visa att man är radikal. Codreanu var radikal, men han var inte materialist, det inkluderar rasmaterialism. Han samlade inte bara unga studenter som aktivister, utan även landets intellektuella elit drogs med i Järngardets rörelse och unga studenter, bönder och akademiker kämpade i organisationen tillsammans. Den antisionism som uppstod inom Järngardet var till följd av sociala anledningar, såsom svält och orättvisor, inte till något fanatiskt rasligt tänkande och hat mot judar som ras som i de tyska nazisternas fall. Det är en punkt som måste understrykas. Järngardet hämtade lite inspiration ifrån Mussolinis fascism, såsom i användandet utav en uniform och den romerska saluten men det måste även här sägas klart och tydligt att Järngardet höll sig till en egen ideologi och man ansåg att den starka kristendomen saknades hos de italienska fascisterna. Så det är att begå ett stort misstag att kasta in Codreanu bland kategorier som nazism, nynazism eller fascism. För även om han var en stark elitist och en mycket bildad sådan och ville se en elitstyrd nation så är dessa ord helt opassande för hans ideologi.

Jag får här lägga in ett citat från Horia Sima som ledde organisationen efter Codreanus död och som stod kaptenen nära, citatet är hämtat ur Simas bok "The History of the Legionary Movement" som idag är slutsåld:

"The Legionary movement, from its first demonstrations, was the target of all kinds of lies. One of the most commonly put about by its many enemies, internal and external, was that the Legion would be "a tool of nazism". It is only through ignorance or bad faith that someone could say such things. The anti-Jewishness of the Legionary movement had nothing in common with German anti-Jewishness. In taking up opposition to the Jewish threat which was extremely active and potent in Romania, Corneliu Codreanu was simply continuing a Romanian tradition of nearly a century's duration.

Furthermore, between the two movements there existed a doctrinal gulf. German national socalism was fundamentally a racist movement whilst the Legionary movement was above all national because we believe that the nation is the creative element in history and culture.

Moreover, national socialism rejected the Christianity that it had professed in its early years, moving towards a kind of pantheism. The Legionary movement not only maintains its filial relations with the Christian Church but it looks to the Faith for elements of its own doctrine.

Likewise, it is essential to note that Codreanu began his struggle in 1919, at which date no one had yet heard the name Adolf Hitler."

För en modern massmänniska där Top Model, 50 Cent och McDonalds ses som något fint är det troligen svårt att se det stora i Corneliu Codreanus idealism, folk med ögonen öppna däremot har inte kunnat undgå att ord som disciplin, ära och trohet bespottas istället för vurmas om i den moderna världen, men man tänker då att en nationalist borde kunna se det istället kanske. Besvikelsen blir dock stor när man upptäcker att många "neo-NS" idag förvandlar kaptenen till något slags modernt mode bara. Man förminskar hans storhet och kastar in honom i samma s.k hjältekategori tillsammans med personer vars namn lyder allt ifrån Hitler till Ian Stuart, vilket bör ses som ren hädelse mot allt han står för! De personer som gör detta saknar all djupare kunskap om och respekt för legionärerna och deras ideologi eller om kaptenen själv och hans tankar och idéer. De antingen ignorerar eller kan ej förstå det andliga, moraliskt högtstående och djupare med Codreanus kamp.

Det verkar som om många inte bryr sig ett dugg om Codreanus ideal utan bara tycker att hans radikala nationalism var något "häftigt". Kan det vara tackvare den s.k "antisemitismen" som en modern nationalsocialist säger sig gilla Codreanu, eftersom så gott som allt annat inom hans ideologi ej stämmer överens ett dugg med nynazismens ideal som dessa lever för idag? Varför dessa individer isåfall inte håller fast vid Hitlerism eller hyllandet av nämnda Skrewdriver-sångaren istället för att smutsa ned heliga personer och martyrer kan man fråga sig, när hela livsstilen de förespråkar går rakt emot Codreanus.

Codreanu ville skapa en helt ny människotyp, då går det inte riktigt ihop att folk som lever totalt emot den här nya människotypen samtidigt hyllar det ideal som skulle forma den nya människan.

Jag tror definitivt att kaptenen Codreanu var något mer än bara en vanlig politisk ledare, därför är det synd att se mannen bli "en Che Guevara för nationella" då han levde för ett högre ideal och dog som en älskad och hyllad martyr som sörjs än idag av äkta kristna. Det finns något större i vissa hjältar som aldrig kommer att glömmas bort och det är fascinerande hur något en man på 20-talet i Rumänien utför kan påverka unga på 2000-talet i Europa såpass starkt än idag. I Kaptenens led enades studenter, arbetare, präster och akademiker i en strid emot allt det onda och depraverade. Vi bör alltid minnas Corneliu Zelea Codreanu.

The Road - Ett postapokalyptiskt mästerverk

2010-01-12T17:40:00.000-08:00

Jag fick möjligheten att skåda mästerverk The Road (2009) på en förhandsvisning i en trevlig biosalong och tänkte skriva ned lite tankar om filmen. Den är regisserad av John Hillcoat och är baserad på boken med samma titel skriven av författaren Cormac McCarthy.

Filmen utspelar sig i ett mycket dystert, öde, framtida USA där träden står nakna utan löv, där fåglar ej längre syns till på himmelen, där dimman ligger tät och svälten är extrem, ett samhälle där hela familjer har börjat begå kollektivt självmord för att undvika ett grymmare öde och banditer härjar på landsvägarna som tar vad de behöver och våldtar, mördar och äter de människor de får tag i. Kannibalism är inte längre något ovanligt heller bland dessa gäng. En man (spelad av Viggo Mortensen) och hans unga son vandrar utmattade framåt i det postapokalyptiska helvetet för att nå kusten där iallafall något gott kanske kan finnas, kanske andra överlevande som fadern kallar för "de goda", vilket syftar på människor som inte försöker döda dem och äta dem. De bär trots lidandet och misären ännu på ett slags hopp och en kärlek till varandra som varken svält eller kannibaler kan utplåna. Fadern bär utöver vetskapen att deras vandring är mycket riskfull även en pistol med två kulor i fickan för säkerhetsskull.

The Road är en otrolig filmupplevelse. Den visar oss ett samhälle i framtiden som kanske ändå inte är allt för långt borta om den här globaliseringen och kapitalismen vi skådar idag fortsätter härja fritt. Vad som orsakat allt i filmen är oklart, vad man vet är att männskor hellre väljer att dö, som en slags befrielse från lidandet de lever i, än att leva vidare i denna framtid, vilket säger en hel del om stämningen i storyn. Filmen ställer oss frågan om vilken moral vi hade levt efter om vi hade överlevt en sådan katastrof likt den i filmen, och hur vi hade ställt oss inför vad som är gott och ont när lagar försvinner och människor tvingas in i extremt miserabla förhållanden där ens egna överlevnad står på spel. En fråga som pojken ställer som berör önskan om att få dö besvaras med att "i tider som dessa är det dåraktigt att fråga efter lyx"...

Det är en dramatisk, välspelad film med mycket realistiska miljöer och perfekta dialoger. The Road känns väldigt "verklig" i jämförelse med vissa andra mycket mer överdrivna postapokalyptiska filmer och man kan se den som en mycket grå och dramatisk men otroligt obehaglig och intensivt spännande thriller. Viggo Mortensen spelar utmärkt i rollen som fadern som lämnats ensam kvar med sin son sedan frun övergav hoppet om överlevnad. Barnskådespelaren Kodi Smit-McPhee gör ett mycket bra jobb också som sonen som enbart har sin far att hänga fast vid som sitt enda hopp.

Jag hade hört mycket gott om The Road så jag passade naturligtvis på att ta tillfället i akt att se den nu när jag blev erbjuden det på förhandsvisning. Även om jag hade höga förväntningar blev jag ändå positivt överraskad och den rekommenderas starkt till alla som läser det här. Det är en film som skänker många ångestladdade känslor och tankar om framtiden men även känslan av att det, trots förjävligheten och vetskapen om att den moderna världen går mot sitt kaotiska och mörka slut, finns en kärlek mellan vissa människor som aldrig kan slockna.

Pentti Linkola - "Can life prevail?"

2010-01-11T05:10:00.000-08:00

Pentti Linkola, så heter den finska naturälskande filosofen som har både smutskastats i media men även vunnit fina priser och blivit omtyckt i Finland.

2009 släppte Integral Tradition Publishing boken "Can life prevail?" översatt till engelska som består av Pentti Linkolas tankar kring det moderna samhället, miljöförstörelsen, demokratin och andra intressanta ämnen. Det är en bok som rekommenderas starkt för de som ej är särskilt bekanta med vad Linkola predikar djupare än vad de läst i någon förvirrad liberals blogg eller i Aftonbladets artiklar.

Pentti Linkola älskar allt liv på jorden och han vill rädda människor och djur undan det grymma öde som väntar oss om vi ej agerar för ett bättre samhälle idag. När det moderna industrialiserade samhället byggs över vår heliga natur, när vilda djur sätts i trånga burar och plågas för att överklassfolk ska kunna bära pälsrockar, när ideal, moral och hopp dör ut och byts ut mot övervikt, McDonalds-restauranger, Sex and the City och mode-reor, det är sannerligen då som idiotin vi ser i detta samhälle har segrat helt och hållet. Demokratin här lyckas underligt nog locka fram alla de undermänskliga betéendena som finns då individen ska tillåtas göra vad som enbart är bekvämast för honom/henne själv utan att tänka längre än näsan räcker. En sjuk livsstil frodas i den moderna världen, i detta konsumtionssamhälle. Människor tror tydligen att storbilds-TV eller stora guldkedjor skänker dem lycka, det är materialismens tidsålder vi skådar. Köp, handla, konsumera! Porr och alkohol åt folket! Äger du inte ett visst populärt modernt objekt är du idag en "looser" i massmänniskans ögon! Så se till att införskaffa allt dekadent och vidrigt som TV-reklamerna predikar om till massmänniskorna så snabbt som möjligt, för inte vill du väl vara utanför?

"Vi lever i den elfte timmen, vid avgrundens kant,
på gränsen till utrotning, två minuter till midnatt." -Pentti Linkola

Pentti Linkola är en man som inte är rädd för att säga vad han tycker om detta moderna samhälle där allt det riktigt viktiga, såsom värnandet om miljö, bildning, traditioner, identitet och gemenskap sopas under mattan och döljs av en ridå av materialism, egoism, dekadens och skräpkultur.

"Ord som ansvar, plikt, ödmjukhet, självuppoffring, fostra och vård är alltid bespottade, om det fortfarande ens händer att de nämns."
-Pentti Linkola

Hur blind måste man vara för att tro att människan själv kommer att engagera sig i denna kamp för självaste livet på jorden? Det står klarare än någonsin idag att en stark stat som agerar för miljöns bästa behövs för att den här jorden ska kunna räddas undan det moderna samhällets förstörelse av naturen. Tror du att din granne frivilligt kommer att skrota sin bil sålänge den tar honom till hans jobb så snabbt som möjligt, där han slavar för att kunna skaffa sig ytterligare meningslöst skräp i hans idag komplett meningslösa liv? Kommer människor att sluta kolla på MTV, eller sluta stöda globalisering, materialism och demokrati bara sådär? Knappast.

"En minoritet kan aldrig ha något effektivt sätt att påverka än genom användandet utav våld." -Pentti Linkola

Pentti Linkola menar att jorden är överbefolkad och att det är idag något måste ske innan jorden går under i framtiden. Två hästar är alltid att föredra före en traktor, skriver han, och menar att modern teknik och moderna storstäder måste bort och människor måste hitta tillbaka till en sundare livsstil i ett jordbrukssamhälle, utan all skräpkultur och bekvämlighet som nått oss tackvare amerikaniseringen här. Människan måste kämpa, livet är en kamp och vi måste stå som moraliskt överlägsna, bildade och härdade mot allt som förpestar Europa idag. Han refererar till jorden som en båt som lastats överfull med stenar (människor) och håller på att sjunka, därför måste vissa "stenar" lastas av "båten" för att rädda de övriga från att dö ut helt och hållet. Eugenik och invandringskritik är inget som Linkola räds att ta upp i sina skrifter och enligt honom bör all invandring stoppas samt bör licenser införas för barnafödande, för att undvika att undermåliga individer föder fram fler skräpmänniskor som överbefolkar jorden ännu mer.

"Demokrati, individuell frihet och mänskliga rättigheter är destruktivt för livet, för att inte nämna pengar. Här betyder frihet att man kan konsumera, utnyttja och trampa på andra."
-Pentti Linkola

Det visas tydligt idag att det är tänkare som Linkola som vi behöver, orädda, starka i sinnet och radikala. Den här "ekofascistens" ord skär igenom allt som den moderna liberalen eller sossen propagerar för och "Can life prevail?" är en stövelspark i ansiktet på den moderna världen. Se till att läsa den idag, då det imorgon kan vara försent... Du kommer inte att vilja slänga en rutten potatis eller ett riskorn i soptunnan efteråt.

Välkommen!

2010-01-10T15:31:00.001-08:00

Shalom. Salve! Ave Europa!
Det här blir mitt allra första blogginlägg här och i framtida postar kommer ni att få skåda texter, egna tankar, samt recensioner och tips på film, musik, litteratur o.s.v.

Jag riktar främst in mig på antimodernisten, traditionalisten där ute i samhället. Gentlemannen som bär på ångesten av att vara fast i den moderna världen. Den naturälskande tänkaren. Om du ej känner dig träffad så får vi väl hoppas på att du kommer att göra det efter att ha blivit upplyst om allt som ej står rätt till i detta samhälle.

Kom ihåg att this is Europe, not L.A.