Shining - det självmordsdyrkande black metal-bandet från Sverige med Kvarforth i spetsen har gjort det igen. Den nya skivan, Född förlorare, är rå, brutal, melodisk och lika sjuk, miserabel och ångestladdad som de tidigare släppen The Eeerie Cold och Halmstad. Den här skivan skiljer sig dock en del från tidigare verk med lite mer skönsång än tidigare släpp. Skivan Klagopsalmer (från 2009) var inget vidare men den senaste skivan från 2011 här är ett måste att lyssna på och äga när den väl släpps!
Skivan inleds med den våldsamma men välspelade låten "Förtvivlan, Min Arvedel" och redan här blir man positivt överraskad efter besvikelsen från förra plattans trista låtar.
Den nya skivan har fått en del uppmärksamhet i pk-media och av människoälskande anti-självmordstyper som skrivit om hur udda det är att Nordman (ja, ni läste rätt, folk-pop-artisten) deltagar på ett av spåren. Jag minns fortfarande när man såg bandet live en gång för några år sedan, det var samma turné som den som även innehöll en spelning i Halmstad som uppmärksammades i media på grund av artisternas betéenden på scenen som av pk-media också ogillades då.
Född förlorare innehåller en del uppgiven skönsång och samma mörka bastoner och akustiska gitarrslingor som man ofta finner i Shinings musik. Det har länge varit tydligt att Shining är ett extremt sklickligt band, rent tekniskt. Musiken är hur välspelad som helst. De verkar veta precis vad de vill få fram med sin lyrik och musik.
Den andra låten på skivan, "Tiden läker inga sår", börjar med mörk skönsång och lite lugnare melodier men går efter ett tag över till mer hetsig black metal med skriksång. Få moderna band kan göra 8 minuter långa låtar utan att de tillslut blir tråkiga, men Shining lyckas. Man dras helt in i den morbida fascinationen för döden och för det extrema människoföraktet man finner i musiken. På ett sätt vet man vad man har att vänta sig när det gäller Kvarforth, men ändå inte.
"Människa O'Avskyvärda Människa" heter det tredje spåret. Kvarforth i sitt esse, och posör eller inte, musiken är fantastisk! Denna typen av BM är svårslagen, det låter väldigt tungt, misantropiskt. De slänger in en del gitarrsolon här också, men de blir aldrig för utdragna och tråkiga, utan dessa passar snarare fint in i musiken.
Låt 4, "Tillsammans är vi allt", har av en del sagts vara den senaste skivans bästa låt och det är även på denna låt som Nordman medverkar med sin sång. Kvarforth inleder låten med uppgivna skrik för att sedan avbrytas av Nordmans skönsång, kombinationen är fantastisk, vacker. Just främst för att Nordman alltid haft en väldigt bra sångröst som i denna musik passar bra, konstigt nog. Man måste nog höra låten för att förstå detta.
"I Nattens timma", låt nummer 5, präglas av stor uppgivenhet och är skivans lugnaste låt.
Den sista låten, "FFF", går i samma stil som de andra låtarna. "Jag säger nej till livet, nej till mig själv", det är samma typiska Shining-sound helt enkelt.
Fans till bandet lär älska Född förlorare, folk som ogillar genren har inte mycket att hämta här. I tider som dessa behövs band som Shining som förmedlar ett budskap som är så tabu i detta livs- och människodyrkande kvantitetshyllande samhället, som går emot allt vad humanismen står för. Bra gjort, Kvarforth, är det enda jag kan säga. Köp skivan och stöd bandet.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar