Bild

L'Innocente - d'Annunzios verk och Viscontis filmatisering

Gabriele d'Annunzio författade boken L'Innocente under sent 1800-tal. Ett verk om den stilige antikristna aristokraten Tullio Hermil. Tullio är den nietzscheanske övermänniskan personifierad. Han är en extremt snobbig dandy som tycks helt sakna moral, flera gånger är han otrogen mot sin vackra och nobla men lugna hustru Giuliana. När frun under en tid blir sjuk, svag och sängliggande blir dock Tullio åter kär i henne, gnistan tänds igen och i boken beskrivs något som kan liknas ett känslomässigt kaos inom honom. Tullio vet om att han har sårat Giuliana men tycks ändå vilja skapa ett förtroende för henne på nytt, men har svårt att berätta vad han känner. Huruvida han ångrar sig är svårt att säga.

Men Giuliana bär på en hemlighet då hon nämligen är gravid, men inte med Tullios barn. Hon har också syndat, med en annan man. Tullio blir närmast galen när han får reda på detta, han fylls av hat men lider i tystnad utan att öppet visa vad han känner, och frun lider även hon av skammen hon känner. Giuliana funderar på självmord men Tullio vill ha henne kvar och han vet dessutom redan om hennes hemlighet så skammen skulle ändå finnas kvar tänker hon. Tullio flyr till Rom ett tag men även där är det varmt och plågsamt för honom. När barnet föds växer hatet inom honom, han tål inte att se på "inkräktaren". För honom är det en mörk dag när han får reda på att barnet är fullt friskt, han plågas av att se på dopet och han börjar önska allt mer att barnet försvann. Hans blick är hård och aggressiv när han blickar ned i vaggan medan hans familjemedlemmar uttrycker glädje och önskar den lille väl. De vet inte om att Tullio funderar på att utföra ett oförlåtligt brott.


D'Annunzios L'Innocente är en mycket mörk historia, författaren beskriver ofta tankarna hos en helt omoralisk individ som plågas av problem som enbart berör honom själv, som bekymrar sig över allt som har med planerandet av ett dåd som skulle kunna få självaste djävulen att känna skam att göra.

"Det var en iskall kväll, en grönaktig toning låg spridd över den avlägsna horisonten, och längst ned i dalen flöt den slingrande Assoro. Floden glittrade, ensamt. Skräcken grep plötsligt tag i mig, jag tänkte: 'är jag rädd?' Det verkade för mig som om ett osynligt vittne blickade in i min själ. 'Är jag rädd? För vad? För att slutföra akten eller för att bli upptäckt?'"

1976 filmatiserades romanen av Luchino Visconti som tidigare hade fått äran att träffa d'Annunzio personligen. Filmen innehåller väldigt vackra miljöer och extravaganta detaljer, den är klart sevärd om man finner boken intressant. Det är en väldigt estetiskt tilltalande film med fina färger och fint foto. Samt ger den oss en intressant blick in i en dekadent aristokrats liv omkring vackert klädda människor i ståtliga herrgårdar under början på 1900-talets Italien.

Det lite negativa med filmatiseringen är att den inte riktigt går in på djupet hos Tullio (spelas i filmen av Giancarlo Giannini) och hans mordiska, iskallt kalkylerande, kriminella tankar som i boken beskrivs på ett närmast genialiskt sätt. Jag kommer att tänka på ett särskilt stycke där han funderar på hur han kan ge tjänstefolket order så att de lämnar salen där vaggan står så att han kan lämnas ensam med "inkräktaren", den oskyldige, som han hatar så. Gränsen mellan en dandy med endast lite morbida tankegångar och en psykopat med mordiska tendenser blir svåra att urskilja i detta verk. Man kan faktiskt dra likheter mellan Tullio och den rika 80-tals-yuppien Patrick Bateman i Brett Easton Elliots verk American Psycho, även om den senare är betydligt mer utflippad och odiskret, men likheter i livsstil och attityd finns helt klart där.


Intressant är att en del av Tullios och Giulianas problem är applicerbara på många av dagens moderna, dekadenta människor också. Givetvis faller idag estetiken och stilen bort men saker som systematisk otrohet, materialism och störd egoism, det frodas mer än någonsin kan jag tycka; en själlös strävan efter en överflödig, onödig livsstil med ovannämnda inslag. Detta gör L'innocente ännu mer intressant. Är egentligen Tullio så ovanlig eller extraordinär som man först kan tro? Man kan ana att det idag finns fler av hans typ som själva knappast känner att det de gör är omoraliskt, vi har korrupta och dekadenta politiska ledare, moderna kändisar och så vidare i vars kretsar en person som Tullio inte skulle utmärka sig. Byt bara ut den fiktiva berättelsens barnamord mot en abortklinik istället...

Tropa de Elite 2 - stenhård film med sunt budskap

Kom nyligen hem från biografen, filmen Tropa de Elite 2. Jag hade höga förväntningar på den efter allt positivt man hade hört om den och jag kan säga att om man gillar den första filmen och dess stenhårda budskap mot slödder, den korrupta demokratin och omoraliska kriminella lär man älska den här uppföljaren.

Jag är alltid extremt tveksam mot uppföljare, men Tropa de Elite 2 förtjänar de höga betyg den hittills fått. Den här bloggens läsare vill troligen veta om filmen fortsätter i samma stil som den första och om den fortfarande är lika politiskt inkorrekt och anti-liberal/anti-vänster, och ja, det är den. Redan i filmens första minuter visas en stenhård kapten Nascimento som brukar hårda ord mot vad han kallar för "skrivbords-Che Guevara" och den "intellektuella vänstern". Han visar var skåpet skall stå och har inte blivit ett dugg vekare sedan vi sist såg honom.

Filmen tar inte heller de korrupta kapitalisterna i regeringen i försvar. Nu är Nascimentos son äldre och kaptenen själv leder BOPE och jobbar på en säkerhetsavdelning. Han har förvandlat elitstyrkan som krossar kriminalitet, korruption och drägg i slummen till något mycket större. Efter ett blodigt fängelseupplopp degraderas hans kamrat i BOPE, Mathias, medan Nascimento blir befordrad. En vänsterkämpe försöker även vända hans son emot honom. Men i sin nya position märker han av korruptionen som finns hos ledarna i samhället och när saker och ting går för långt då hans egna familj skadas av de omoraliska och dekadenta liberalerna och deras kriminella kontakter i ghettona går han till attack. Fast besluten att riva sönder det korrupta systemet slår han hårt mot både kriminaliteten hos politikerna samt hos gängen. Han krigar både med vapen men även med pennan och ordet.



Tropa de Elite 2 har tyvärr inte fått samma uppmärksamhet i Sverige som skräpfilmer från Hollywood får, men den gick äntligen upp på bio och salongen var rätt så full med besökare, har vi tur tar medelsvensson som ser filmen till sig dess sunda budskap. Man kan bara ana (och glädjas av) att batikhäxor som skulle råka se filmen gråter över hur fascistisk och anti-PK kapten Nascimento är när han kör igång sitt rättfärdiga korståg mot degeneration och skräpmänniskorna som förpestar samhället. Huruvida denna är bättre än föregångaren eller inte är svårt att avgöra, de båda är välgjorda, bra och sevärda, men har du inte sett första Tropa de Elite bör du göra det innan du ser uppföljaren.

Richard Wagner

Jag blev positivt överraskad när jag steg in på ett antikvariat förra veckan och fann ett äldre verk om Wagner, av Batka, utgivet 1919, som en del av en gammal serie böcker om berömda musiker.

Filmcitat - Gladiator

Nato mördar igen

Nato och USA gör det igen. Nu har familjer mördats av Nato i Tripoli i sionistkapitalisternas kamp mot Gaddafi. Vi minns samma dåd från 90-talet då Nato terrorbombade Serbien, nu ska de utföra ännu fler "humanitära insatser" mot de som står emot USA:s agenda.

Källa: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13198462.ab

Anti-kommunism

En stor röd hammare och skära målad mitt i stan? Nej, sådana materialistiska och förtryckande symboler kan ej tillåtas sitta uppe utan att någon reagerar...

Vi stöder Ratko Mladic

To Serbia from Sweden, graffiti for Ratko Mladic...


Från Sverige skickar vi en hälsning till de serbiska nationalisterna. Må hycklarna en vacker dag straffas och de sanna krigarna frias.



Vi anser att varje folk har rätt till sitt land, därför stöder vi Serbiens sak här mot islamisering och förtryck.

Akitsa - Au crépuscule de l'espérance

Akitsa, black metal-band med fransk sång, nu har de släppt sin senaste fulländare Au crépuscule de l'espérance. Ett mästerverk inom rå BM. Detta känns äkta, de har känsla för hur BM skall låta och samtidigt blandar de in fascismvurmande texter och punkiga riff, resultatet blir perfektion.

Något som slår mig är hur elitistiska och nationalistiska texterna är, samtidigt som de är extremt misantropiska.

"Horder av bastarder på jakt efter minsta avvikelse: den politiska korrekthetens legosoldater. Jag sjunger av stolthet, heder, om jord och blod, utan skam, utan ånger, frivilligt förvisad från de självgodas territorium!"

Akitsas stil är väldigt iskall, en känsla av enormt människohat finns i musiken samtidigt som detta blandas med inslag av kamp och krig mot den moderna världen. Den brutala sången lyfter upp varje låt och gör det hela än mer råare.

"Din framtid är mer än svart, ditt folk dör sakta ut för var dag som passerar. Målet: den nationella kistan. För ditt folks dödsstraff. Dina drömmar om frihet, de begravs för all tid. Dömd utan att ha begått brott, din kultur är förlorad i avgrundens djup. Du kan ropa: 'jag minns!' För snart finns du kanske ej mer."

I mitt tycke är Akitsa ett av de bästa BM-banden i dagsläget. Musiken är simpel men välspelad. Att de sjunger på franska höjer musiken också. Vidare sjunger sångaren även bland annat om hur alla betydelsefulla värderingar dör ut i lättjans och modernitetens träsk.

"Emot den moderna världen, ett slagträ hjälper till att hela, vi skall återställa aristokratin - huliganismen i mitt blod, och elitismen - med en kniv eller käpp..."

Här är två låtar från det senaste albumet:

Född förlorare - ny skiva av Shining

Shining - det självmordsdyrkande black metal-bandet från Sverige med Kvarforth i spetsen har gjort det igen. Den nya skivan, Född förlorare, är rå, brutal, melodisk och lika sjuk, miserabel och ångestladdad som de tidigare släppen The Eeerie Cold och Halmstad. Den här skivan skiljer sig dock en del från tidigare verk med lite mer skönsång än tidigare släpp. Skivan Klagopsalmer (från 2009) var inget vidare men den senaste skivan från 2011 här är ett måste att lyssna på och äga när den väl släpps!

Skivan inleds med den våldsamma men välspelade låten "Förtvivlan, Min Arvedel" och redan här blir man positivt överraskad efter besvikelsen från förra plattans trista låtar.

Den nya skivan har fått en del uppmärksamhet i pk-media och av människoälskande anti-självmordstyper som skrivit om hur udda det är att Nordman (ja, ni läste rätt, folk-pop-artisten) deltagar på ett av spåren. Jag minns fortfarande när man såg bandet live en gång för några år sedan, det var samma turné som den som även innehöll en spelning i Halmstad som uppmärksammades i media på grund av artisternas betéenden på scenen som av pk-media också ogillades då.

Född förlorare innehåller en del uppgiven skönsång och samma mörka bastoner och akustiska gitarrslingor som man ofta finner i Shinings musik. Det har länge varit tydligt att Shining är ett extremt sklickligt band, rent tekniskt. Musiken är hur välspelad som helst. De verkar veta precis vad de vill få fram med sin lyrik och musik.

Den andra låten på skivan, "Tiden läker inga sår", börjar med mörk skönsång och lite lugnare melodier men går efter ett tag över till mer hetsig black metal med skriksång. Få moderna band kan göra 8 minuter långa låtar utan att de tillslut blir tråkiga, men Shining lyckas. Man dras helt in i den morbida fascinationen för döden och för det extrema människoföraktet man finner i musiken. På ett sätt vet man vad man har att vänta sig när det gäller Kvarforth, men ändå inte.

"Människa O'Avskyvärda Människa" heter det tredje spåret. Kvarforth i sitt esse, och posör eller inte, musiken är fantastisk! Denna typen av BM är svårslagen, det låter väldigt tungt, misantropiskt. De slänger in en del gitarrsolon här också, men de blir aldrig för utdragna och tråkiga, utan dessa passar snarare fint in i musiken.

Låt 4, "Tillsammans är vi allt", har av en del sagts vara den senaste skivans bästa låt och det är även på denna låt som Nordman medverkar med sin sång. Kvarforth inleder låten med uppgivna skrik för att sedan avbrytas av Nordmans skönsång, kombinationen är fantastisk, vacker. Just främst för att Nordman alltid haft en väldigt bra sångröst som i denna musik passar bra, konstigt nog. Man måste nog höra låten för att förstå detta.

"I Nattens timma", låt nummer 5, präglas av stor uppgivenhet och är skivans lugnaste låt.

Den sista låten, "FFF", går i samma stil som de andra låtarna. "Jag säger nej till livet, nej till mig själv", det är samma typiska Shining-sound helt enkelt.

Fans till bandet lär älska Född förlorare, folk som ogillar genren har inte mycket att hämta här. I tider som dessa behövs band som Shining som förmedlar ett budskap som är så tabu i detta livs- och människodyrkande kvantitetshyllande samhället, som går emot allt vad humanismen står för. Bra gjort, Kvarforth, är det enda jag kan säga. Köp skivan och stöd bandet.

Urbanisering? Nej tack!

Med sina maskiner förintar de skog efter skog tills inget finns kvar. Deras budskap och mål står klart och tydligt, som Saruman uttryckte sig i Sagan om Ringen-trilogin: "Den gamla världen skall brinna i industrialiseringens eldar, skogarna skall falla".

Det är skrämmande vilken makt de har, de som tror att världens skogar är deras att utplåna. Skrämmande är det även att skåda hur massmänniskorna inte reagerar mot den sjuka, moderna industrialiseringen. De som tror att de kan våldta naturen och mörda den, skända den, dessa kommer en dag att lära sig hur fel de har. Skamligt att vi inte värnar mer om varenda blomma, varje träd och alla djuren mer, folk verkar tro att man kan göra vad man vill med dessa utan att det får konsekvenser. En dag kommer folk som stödde industrialiseringen och urbaniseringen att ångra sig när de tvingas leva i en värld där det ej längre finns rent vatten, orörd skog, oförorenad luft och diverse djurarter vid liv och i frihet kvar. I verkligheten kommer inte några enter att göra uppror och bekämpa skogsskövlingarna.

"Ingen bryr sig om skogarna längre..." Tragiskt, men sant. Något vi måste ändra på.

Yukio Mishima, Sol och Stål (Yukio Mishima: Sun and Steel quotes)

I Patty Winters show diskuterades det idag om Yukio Mishimas verk Sol och Stål (Sun and Steel). Nedan följer lite citat bara...

"The only thing I consider important is what existed once, or ought to have existed. By its subtle, infinitely varied operation, the steel restored the classical balance that the body had begun to lose"

"I cherished a romantic impulse towards death, yet at the same time I required a strictly classical body as its vehicle"


"The occasional pain in the muscles of a blow that missed the shield gave rise to instantly to a still tougher consciousness that suppressed the pain, and imminent shortage of breath gave rise to a frenzy that conquered it. Thus I glimpsed from time to time another sun quite different from that by which I had been so long blessed, a sun full of the fierce dark flames of feeling, a sun of death that would never burn the skin yet gave forth a still stranger glow. This second sun was essentially far more dangerous to the intellect than the first sun had ever been. It was this danger more than anything else that delighted me"


"My ideal style would have had the grave beauty of polished wood in the
entrance hall of a samurai mansion on a winter's day"

"The idea of the changing of the world was as much a necessity as sleep and three meals a day. It was the womb that nourished my imagination"

"The thing that lay at the far end of my dreams was extreme danger and destruction; never once had I envisaged happiness. The most appropriate type of daily life for me was a day-by-day world destruction; peace was the most difficult and abnormal state to live in"


"I marveled at the function of the uniform in the army. Just as the finest cloak of invisibility for words is muscle, so the finest cloak of invisibility for the body is the uniform. The military uniform, however, is made in such a way that it refuses to suit a scrawny body or a protruding belly. [...] In the eyes of others the man who donned a uniform became thereby, quite simply, a combatant"


"I learned that the momentary, happy sense of existence that I had experienced that summer sunset during my life with the army could be finally endorsed only by death"

Hezbollah och Hassan Nasrallah

"Israels öde har manifesterats i vårt blod och vårt motto:
'Död åt Israel!'
Vårt motto som vi inte räds att upprepa år efter år lyder:
'DÖD åt USA!'
Om sionisterna lämnar våra länder och heliga platser,
ger dem tillbaka till deras rätta ägare,
då kommer konflikten att nå ett slut."


"-Vad tycker du om smaken av döden, son?
Han svarade att den var sötare än honung.
-Hur kan den smutsiga smaken av död bli sötare än honung?
Jo, endast genom övertygelse, ideologi, tro och hängivenhet!"

Alessandro Pavolini - kulturminister i fascismens tjänst

Kulturminister Alessandro Pavolinis dödsdag passerade nyligen och vi hyllar här denne elitistiska, intellektuella och modiga elitist och svartskjorta.

Pavolini är värd att minnas och hyllas då han spelar en viktig roll i fascismens historia och var en man som kombinerade mod och styrka med bildning och strävan efter perfektion. Han må inte vara lika omtalad som Il Duce men sanningen är den att han var en av de som ledde självaste Salórepubliken och strävade efter att utveckla fascismen till en mer elitistisk, aristokratisk och bildad rörelse. Enligt vissa källor hade Pavolini t.o.m större makt än Mussolini i den sociala republiken. Här nedan finner du citat från denne kämpe som avrättades av kommunister efter att ha skjutit slut sina sista kulor i en mindre duell eller strid mot dessa. Djärv in i döden!


Pavolini skrev flera intressanta artiklar under kriget som publicerades i diverse tidningar, som kulturminister och krigare (han skapade och ledde de ökända Brigate Nere-förbanden bl.a) ville han sträva efter ett ideal som idag har glömts bort som handlar om uppoffring och kamp för fosterlandet och Gud. Andlighet var något han även värnade om och ville uttryckligen bekämpa de influenser som sades ha förpestat italienarnas själar.

"Börja igen, kamrater, ty svartskjortorna är våren i våra liv. Den som en gång varit en svartskjorta förblir en svartskjorta."

Att Pavolini bokstavligen talat marscherade och stred in i döden för detta ideal är tecken på stort hjältemod.

"Facile è l'entusiasmo nelle vittorie, più arduo ma più degno è tener fede nei giorni avversi con i denti stretti e col pugno duro. Chi oggi si arrende si rassegna alla perpetua vergogna e alla miseria per sè e per i suoi. Fascisti e cittadini romani e italiani, riaccendete l'intimo fuoco delle speranze e della volontà, stringetevi intorno a Mussolini e alla bandiera d'Italia. Non tradiamo i Caduti d'Italia e l'Italia non cadrà."


Pavolini talade mycket om uppoffring, om att kämpa hårt för det idealet som fascismen stod för, döden skulle inte vara något att frukta i denna kamp heller.

"Livet, du är vår vän, döden vår älskare."

"Churchill bör aldrig glömma att italienarna inte har mycket mer att förlora och bär på ett desperat mod."

Ett annat klockrent citat av Pavolini lyder:
"Inget irriterar oss fascister så mycket som att tas för att vara ordentlighetens pelare, inget retar oss så som de folk som kommer till oss genom fruktan för kommunismen. Dessa goda personer (som fruktar alla sociala förändringar) måste inse, och vi ska snart få dem att inse, att det sociala problemet nu hänger på våra axlar och de borde frukta oss mer än kommunismen".

Emot massorna för tradition och hierarki

I en värld överfull av gråa, andefattiga masskonsumenter gäller det att stå starkt emot de mörka krafter som är i rullning och vara säker på sina mål och ideal. Det går dock bra att kombinera motståndet mot den moderna världen med en estetiskt tilltalande yta ála gentleman utan att för den delen bli en del av det moderna samhällets hjärndöda materialism-påivrande. För tradition emot demokrati. För hierarki emot massorna.

The Prison Notes - Corneliu Zelea Codreanu

"Through the cracks in the planks, through the mattress and the blanket, comes a cold draft from the paving stones which penetrates my clothes and reaches within my weakened sides."

På några hundra sidor har de ovanliga skrifterna författade av hjälten, martyren och kaptenen Corneliu Zelea Codreanu under sin fångenskap i Jilava-fängelset publicerats i en bok under titeln The Prison Notes. Tidigare har dessa skrifter varit svåra att hitta på engelska och svenska och det är därför ett otroligt bra jobb som Reconquista Press har utfört när de nu har givit ut boken i en värdig utgåva.

Codreanu är en helig martyr, han var kapten över det rumänska Järngardet, utsänd av ärkeängeln Mikael, mördad av korrupta bödlar för sin vilja att ena Rumänien och skapa ett nytt hopp för folket och för landets framtid.

Fängslad utan grunder inne i Jilava skrev han ned sina tankar. Texterna är inte så långa men de är djupa och ger en förståelse för det lidande och den misär som denna hjälte och andliga krigare utsattes för. I den kalla cellen berättar han för oss läsare om sin organisation, om tron på godheten och hur den en vacker dag alltid kommer att segra över det onda och korrupta. Codreanu anklagades utan bevis och dömdes till 10 års hårt arbete, under denna tid fördes han och två andra kända grupper med legionärer ut ur fängelset och ned i en skog, där ströps de och sköts till döds för att sedan begravas under betong. En regelrätt massaker utförd av regimen. Det är alltså därför som dessa skrifter är extra viktiga och värdefulla, de författades av kaptenen under tiden han var anklagad och hur dessa kunde komma utanför fängelsets murar förblir ett mysterium.

Codreanu skriver om livet i sin cell, de smärtsamma och långa dagarna och nätterna i väntan på domen, hans drömmar, hans tro på Gud som får honom att hålla hoppet och modet uppe även i de dystraste av timmar, och hans tankar om legionärerna som troget följde honom i kampen mot hatet och ondskan. Det är en mycket intressant och tragisk läsning. Han skriver om sin mor som oroar sig där hemma, om sin far, sin lilla dotter, frun Elena och sina bröder.

"My faith in God grows in my heart" skriver Codreanu, ju hårdare regimen går mot honom växer hans idealism och hans tro på kampen, det är enormt fascinerande hur han håller en sådan enorm tapperhet och ett sådant mod uppe trots att man försökte på alla sätt att bryta ned honom. Han skriver djupt uppskattande om sina trogna legionärer, grönskjortorna och alla de som följt honom, som gjorde den starka legionärsrörelsen möjlig.

"We shall rise, we shall conquer..."

Genom fönstret med galler blickar Codreanu ut på ett fågelbo, han iakttar hur de små fågelungarna flyger iväg, upp i luften och ut i den eviga friheten. Sina sista brödsmulor ger han en dag till en liten fågel som flugit in i cellen, hans madrass gör han plats för en liten hund på, som råkat smyga in i cellen av misstag, och sitt vatten blandar han med socker och ger till en skadad gräshoppa som han hjälper i en timme eller så och som återhämtar sig och hoppar iväg. I de mest smärtsamma stunder hjälpte han till och med de små och oskyldiga djuren när han själv knappt hade värme eller mat.

En dag får han reda på att de har gripit och förhört frun Elena. Hon hade blivit utkastad ur deras hem, det "gröna huset" som de själva byggt med sina bara händer med de lojala legionärernas hjälp för att kunna använda som högkvarter och hålla möten i. Med Codreanu i fängelse och frun med den lilla dottern i handen på gatan lyckades regimen ännu en gång slå ned på den redan misshandlade ledaren. "What inhumanity" skriver han om händelsen. Från detta blir det bara värre. Codreanu förflyttas till ett nytt fängelse där han slutar skriva nästan direkt efter och när han äntligen får reda på domen, som lyder 10 års hårt arbete, tar han det på ett närmast övermänskligt sätt. En och annan hade troligen brutit ihop, men Codreanu står rakryggad i cellen och rör inte en min när orden yttras. Det är som om han redan anade, redan visste, den moraliska segern är hans och Järngardets oavsett vilka fula knep den korrupta regimen använde sig utav. Codreanus heliga kamp går vidare, hans liv och ideal kommer aldrig att försvinna.

"But God sees and will reward!", så avslutas denna tragiska skrift. I boken följer även ett kapitel med ovanliga bilder på Codreanu med. Bokens appendix utgörs av några mycket läsvärda artiklar av den traditionalistiska filosofen Julius Evola som träffade Codreanu personligen i högkvarteret innan han fängslades. Evola skall ha betraktat Codreanu som den mest hedervärda och renaste person han mött, han var den enda som han hade haft den typen av betydelsefulla, djupare samtal om tro och andlighet med. Evola skriver bland annat om de religiösa ritualer som Järngardet hade, när de hedrade fallna kamrater genom att ropa ut legionärens namn och sedan "prezent", eller "närvarande", ett glasklart budskap om att de som offrat sig och blivit martyrer än lever vidare i kampen på ett andligt plan även om den materiella kroppen må vara borta.

Köp boken idag hos bland annat Arktos eller andra nätbutiker (ni finner länkar till några här vid sidan om på bloggen bland annat). TLC!

Skaparna av Postal rasister? Eller realister?

Här fann jag en intressant intervju med folket bakom Running With Scissors, skaparna bakom våldsspelen Postal 1, 2 och 3 till PC (och nu även Xbox 360). I intervjun talar de om den extrema tv-spels-censuren i Tyskland och drar upp det faktum att tyskarna än idag känner skuld för vad som skedde i andra världskriget och hur det hänger ihop med detta. De kontroversiella skaparna bakom Postal 2 och kommande spelet Postal 3 går vidare med att prata om mångkultur, detta säger de:

"Now the entire Europe is being overrun by third world people, I mean, to me France should be for the french, Germany should be for the germans, Poland for the poles, that's just the way I am, I mean, America is the shithole, okay? All shit comes to America, but I like a clean... I like a France for the french."

Det står klart att killarna bakom spelen här har en sund syn på etnopluralismen. Det de säger är sant. Nu är bara frågan om det politiskt korrekta etablissemanget kommer förbjuda och börja starta hatiska artiklar mot Postal-skaparna som uttrycker sina åsikter i intervjun (som finns länkad här nedanför).

Länk: http://www.youtube.com/watch?v=BA8nsvpA7FQ

Från desperation till seger

Jag rekommenderar återigen en skiva:

Rose Rovine E Amanti - "Demian"

Här är låten From Desperation to Victory, i såhär mörka tider kan vi iallafall låta oss fyllas med lite hopp om att ljuset skall börja skina över Europa igen med några vackra låtar ur neofolk-genren...



"From desperation to victory
From the darkness to the light
Marching victoriously to Heaven
And we'll never close again
From desperation to light
From the darkness to victory
From your kisses to Hell
And we'll never fall again
Never let me alone in this rain
In such horrible quicksand
I scream your name into the darkness
From your tears to sky
From your promises to lies
By this rain my salvation
And we'll never close again
From desperation to victory
From the darkness to the light
Marching victoriously to Heaven
And we'll never fall again
Never let me alone in this rain
In such horrible quicksand
I scream your name into the darkness"

Imperium - Vita est Militia

"Vakna Europa och lyssnar på låten om dina barn i uppror!"

När skivan Vita est Militia av Imperium anlände i brevlådan visste jag inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. Vad är Imperium för band? Det enda jag hade hört var en bit ur en låt innan.

Skivan Vita est Militia blev en positiv överraskning, med starka och mäktiga låtar om nationalistisk kamp för Europa och idén om vårat odödliga imperium med kultur och historia som sträcker sig tusentals år bakåt i tiden.

Vad kan man säga om musiken? Det är italienska rockiga låtar med lite neofolk-aktiga inslag. Det är lite i stil med Sköll, dock med lite rockigare stuk och inte lika många "lugna" låtar.

I låten Uomo in piedi sjungs det i första versen bl.a:
"De har gömt undan nycklarna till en större verklighet
Det är därför jag söker solen, det är därför jag ber om sanningen"

I låten Riunite le schiere handlar det om kampförberedelser, om en krigare med en vilja av stål som ger sitt liv i striden mot förruttnelse, hat och falskhet, och allt det dystra och dekadenta som frodas i tidsåldern vi lever i.

På skivan finns även citat från Julius Evola och en version av låten Jean av ZPM.

Låt nummer 5 är en riktigt vacker låt om europeisk enighet och om vikten av att bevara vårat Europa; Europa Nazione...


"I Prag, Berlin, Moskva, Warszawa, Budapest, Szcecin
brinner elden redan.
Länge leve det fria Europa, länge leve det stora Europa.
Europa en nation, en nation skall bli.

I Rom, Aten, Wien, Paris, låt oss bryta kedjorna,
skrik efter frihet, amerikaner stick hem!
Kamrater i stepperna... Europa en nation, en nation skall bli!

Återuppstå, Europa, res dig över världen,
större än någonsin, res dig med oss,
i din nya historia står segern redan skriven!
Europa en nation, en nation skall bli.

Det är hundra, tusen, miljoner facklor
som reser sig upp med en fana,
unga européer enade i en vers:
Europa en nation, en nation skall förbli."

Skulle krig handla om hat?

Vem säger att krig inte handlar om kärlek?


Kan det egentligen finnas något starkare uttryck för kärlek än att gå till strid för det som man med hela sitt hjärta älskar?


Nu talar vi om krigaren som strider för att försvara sin familj, sitt folk och sitt land och allt värdefullt som finns att bevara i dess kultur, historia och civilisation.


Den som är full av godhet, kärlek och hopp skulle inte tveka en sekund att kämpa för det och de som han älskar.


Särskilt om dessa hotas av främmande och onda fiender eller krafter, då skulle enbart den sanna ynkryggen hålla svärdet kvar i slidan och ställa skölden i hörnet.


Krigandet ger glöd till kärlek och framtidstro. I lathet, pacifism och ynkedom finner man inget av värde.

Milis i naturskyddets tjänst - Milizia Forestale

Milizia Forestale bildades 1926 av Mussolini som en del av MVSN, milisen för nationell säkerhet. De hade i uppdrag att försvara och öka skogarna i Italien, arbeta inom områden som gick ut på rationell förvaltning av skogsarvet, övervaka jakt och fiske och bergen i naturen, hålla uppe allmän ordning och bevaka skogarna och miljön.

Palazzo della Civiltà Italiana - fascismens arkitektur

VN POPOLO DI POETI DI ARTISTI DI EROI
DI SANTI DI PENSATORI DI SCIENZIATI
DI NAVIGATORI DI TRASMIGRATORI